Aftonbladet – 28 juli 1847, sida 3

tårar bröt fram ur hennes ögon... och således orsaken till er föregifna svartsjuka! .. Hvad menar ni? utbrast grefven, något förvirrad öfver att ban förrådt sig, ehuru han i sjelfva verket kände en bemlig glädje öfver, alt hen ej mer behöfde iakttaga någon förbehållsamhet. Charlotte steg upp, i afsigt att lemna rummet. Stadna, min grefynna! jag har några ord alt tillägga Ni har upptäckt min hemlighet... Eh bien, det är så! Albertinas skönhet har hänryckt mig! Nu vet ni allt... behandla denna upptäckt comme il vous plat... Men, inpan ni gör verlden förtrogear af er smärts, så glöm blott ej, att personer af ert stind skola begabba ert högmod, och de a! mitt ert intrång i cirklar, dit ni ej hör, och af ingen äger ni hopp om medlidande. Vore ni vacker, skulle jag kunna frukta hertigarne, men en sådan fruktan är öfverflödig.-.. Det kan visst arrivera, att ni, för att hämnas, kastar ögonen på någon af min betjening, någon bokhållare eller dylik personnage ... men ett sådant försök afråder jag! Bjud ej till att bedraga min skarpsynthet, så framt ni ej vill exponera er för hof och stad! Deremot lofvär jag, om ert uppförande är selon ma fantaisie, att i det allmänna aldrig manquera i den aktning, min grefvinna kan äga rätt alt fordra. Charlotte skyndade ut. Hon ilade i salen förbi Berg, som, under det ban bevakade sin egen fördel, med yttersta uppmärksamhet följde bändelsernas gång inom de Adelbeimska och Aspelundska familjerna. Gubbens förödmjukelse gör mig innerligen godt,, sade han för sig sjelf; men tänk, att jag icke riktigt med liknöjdhet kan åse Charlottes lidande! Stackare, så förgråten hon nu är! På min fråga, huru hon befann sig, fick jag endast en djup suck till svar, och dervid tryckte hon handen mot sitt hjerta, som om hen fruktat att det skulle brista... men det der lägger jag mig inte uti, ehuru jag har berr grefven bra nog i mina händer. Man skall aldrig förbasta sig, man skall patientera tiden... det är mitt valspråk... den som går sakta, kommer också fram, och säkrare än den som springer. Om inte det varit min srundsats, så kunde jag nu prunka med direktörsfullmakt på fickan. Nej tack, herr grefve! Utom kostnaden för mig, hade han trott sig vara mig qvitt, alldeles som kommerserådet, när denne skaffat mig sysslan vid bränneriet. Och sen ådrager man sig så mycken uppmärksamhet, så många flerfrågningar, och för uppseende har jag alltid skytt som ör pesten. Nej, tacka vet jag att gå tyst tillväga! I Ost