Aftonbladet – 27 juli 1847, sida 3

hoppade hon lätt ur, så in i portgången, tre trappsteg, förstugudörren till höger — alldeles som der Albertina bodde — åtminstone så likt, att man i mörkret lätt kunde misstaga sig. . . Dörren till rummet upplästes precis som prostinnan plägade, när Albertina kom hem, och hvad som fullbordade likheten var, att elt svagt ljus skimrade ur det inre rummet. . I detsamma Louise väl inkommit, kände hon sig omfattad af en karl, och hörde en känd röst utropa: Så är du då ändtligen min och ingen skall rycka dig ur mina ramarl! y Det är ni inte så alldeles viss på, herr grefvel, svarade Louise, som hastigt framdrog den lykta hon hittills hållit dold under kappan. Hon lät skenet falla på Adelheim, hvilken vid hannes åsyn och ljudet af hennes röst bestört tumlade tillbaka. Hur har ni kommit hit ? Det borde jag snarare fråga, ty mig veterligt har jag nga bekantskaper bär i huset; men, cfter jag nu blifvit nilförd, skulle jag gerna vilja veta, hvad herr grefven vill? Adelheim var så litet herre öfver sig, att han utbrast de ursinnigaste svordomar och gro:heter, hvilka Louise. ickompagnerade med ett bjertligt skratt. Nåväl, mamsell Ekerman ! röt han, sedan han uttömt sill förråd på eder, ni har kommit i en annans ställe, ni skall ock intaga hennes plats! Det är inte så alldeles säkert, det heller!s svarade Louise med all möjlig köld. ,Talbot, som ni troligen vet, og sina försigti hetsmått, innan ban inträdde till grefvinvan af Auvergne. ) Hon blåste i en pipa. I samma ögonblick hördes steg af flera karlar i förstu;an, det bultades på dörren och ropades: I polisens namny läs opp Louise gjorde en cöjup nigning, lemnade rummet, och len i ordets sahna bemärkelse förintade grefven hörde trax derefter bullret af en borifarende hyrvagn. — (Forts.) ) Shakespeares Henrik VI, 4:sta delen, 2:dra aktens 3:dje scen. CARL von ZEIPEL.