Aftonbladet – 27 juli 1847, sida 2

Rätten vägrat att upptaga till pröfning andra handlingar än de, som rörde skräddaren Berglund och manufakturisten Hellberg). Förmodligen har det skett, emedan dessa för sin del instämt målet; men detta synes väl icke hindra, att få bevisa förbrytelsen äfven med andras för högt debiterade handlingar. Af omkring 140 vittnen blefvo. endast stadsfiskalen Janzon och fabrikören Grönstrand hörda på ed, hvilka ej heller upplyste annat, än hvad förut blifvit rätten kunnigt. Missnöje anmäldes af målseganderne deröfver, att icke alla af dem olagliga ansedda handlingar intogos i protokollet och full bevisning till följd deraf vägrades. — I Borås Tidning, berättas följande, i sitt slag rätt egna utslag, på småaktig näringsafund: Som följd af nya handelsförordningen, hvilken föreskrifver att handelsbod på landet måste vara från stad aflägsen minst trenne mil, har härvarande handelsförening hos konungens befallningshafvande i länet begärt förordnande för landtmätare, att uppmäta allmänna vägen från Borås åt Warberg, för att få visshet om det bestämda minimi afståndet för handelsbods anläggning på landsbygden. Förliden måndag företogs denna mätning af landtmätaren Å. G. Liljehöök, hvarvid början gjordes vid stadens yttersta tomt på vestra sidan, och slog så ut, att de trenne fridlyste milen upphörde 20 alnar hitom den i Kinna by belägna fjerd ngsstolpen. Således förlorades terräng, i stället att vinnas, då visserligen eljest ingen enskildt misstrott gamla väguppmätningen. — Malmö Nya Allehanda öfverklagar och såsom det synes med skäl, den brist på god polisordning, som der råder, och som i synnerhet skall visa Isig, då ångbåtar anlända och passagerare gå iland. Ett exempel anföres, ifrån det tillfälle då d. 49 dennes ångfartyget Malmö anlände från Köpenhamn, då ibland de sista som lemnade fartyget var en äldre man, som medhade mycket packsaker, hvilka luppburos af hans betjening, jemte ett par bärare; sakerna ställdes vid andra sidan af bron och den Iresande vaktade sjelf hvad som uppbars. Under tiden samlade sig en mängd folk omkring honom, deribland en del större pojkar, hvilka alla togo fatt i sakerna och erbjödo sig att bära bort dem. Den Iresande svarade dem höfligt, att han icke behöfde något biträde, utan att han hade betjening och äfIven ekipage för sig och sina saker; men denna .Imångfaldiga gånger upprepade förklaring gjorde inIgen verkan, utan man skockade sig omkring mannen och öfverföll honem slutligen med cqvädinsord Jutaf det aldragröfsta slaget. Den resande förblef trankil under allt detta spektakel och skyndade enIdast på betjeningen att komma åstad. — Svenska Minerva för i dag förmenar, att luti sista lördagens Aftonblad förekom något, som väl hitintills i tryckfrihetens historia i hvad land som helst lärer vara oerhördt, nemligen att en juryman (Aftonbladsutgifvaren) uppträder och offentligen ogillar det utslag, som domstolen i öfverensstämmelse med furyns d. v. Is. hans eget utlåtande afkunnat. — — Aftonbladets utgifvare plaiderar nu för a!t hofrätten må ändra elt utslag, som underdomstolen fällt just på grund af bans eget Verdict, — — hvarefter följa ännu en hel hop korsningar öf-lver Aftonbladsutgifvarens förfarande, ånger m. m. I Om den redlige i Minerva hade gjort sig Imödan att taga minsta kännedom om verkliga förhållandet, så hade han icke behöft göra sig I besvär att taga munnen så full. Juryn itryckfrihetsmålet emot Söndagsbladet hade endast fått sig förelagt att besvara den frågan, huruvida de åtalade artiklarne vore brottsliga emot 13 8 8 mom. af tryckfrihetslagen, som handlar lom ,smädliga uttryck om rikets embetsoch i tjenstemän i och för embetets. Juryn hade .Isåledes hör intet annat att taga i betraktande, län de två omständigheterna, huruvida SönIdagsbladets yttranden mot kyrkoherden Ekdahl varit smädliga, och huruvida bemälde kyrkoherde vid förrättningen af ett prestval Ivar att anse såsom en embetsoch tjensteman stadd i embetsutöfning. Uppå dessa premisser besvarades den framställda frågan afjuryn med ljas och som den åberopade Yan derjemte innehåller, att brottet straffas efter allmän 13g, så tillkom den närmare qvalifikationen af beIstraffningen icke juryn, utan domstolen. Då nu Iden i allmänna lagen, nemligen 60 Kop. 5 8 Missgerningsbalken, innehåller två momenter Imed olika qvalifikationer, så kan en anmärk-ning ganska väl träffa domstolens utslag, i fall den tillämpat en orätt qvalifikation och juryns , Jbeslut i alla fall gillas, utan att sådant innefattar någon motsägelse. t Vi sätta till och med den frågan på Minerva sjelf, om hon kan anse saken annorlunda? ) Huruvida åter domstolen uppställt sjelfva frågan för mycket omfattande och obestämd, och Ji stället hade bordt framlägga tvenne frågor, af Ihvilka den ena hänförde sig till det första och Iden andra till det andra momentet af 5 I i 160 Kap. M. B., var en sak, som jurym icke Ihade att bedöma; den måste ju svara på hvad som var frågadt. Det är endast öfverdomstolen som i det fallet kan meddela rättelse, i Ifall en oriktighet af domstolen blifvit begången. Slutligen förefaller det äfven något oväntadt, .Jatt Minerva adresserar sig till en af jurymännen särskildt, under bestämd förutsättning att specielt hänna dennes tanka, då likväl inga ytt4 randen eller särskilda vota få offentliggöras. Jemnför härmed allt hvad Minerva förr skrikit öfver anmärkningar och klander emot juryers , Jbeslut m. m. I ISLÖJDEXPOSITIONEN I STOCKHOLM 1847 Sjelte Artikeln. ) Stenkärlsfabrikatioren har blott varit repreLr eo RR :? a