Aftonbladet – 24 juli 1847, sida 2

Kommer jägaren då, Som jag så gerna ser: Måste jag hemåt gå, Kan icke leka mer. Säg mig, du dal, så grön, Säg mig, du blomsterbädd! Hvarför är han så skön?... Hvarför är jag så rädd?... Thet var mig en forbantete vacker rest, und so ren! Hören sie mabl, frau Möller, haben sie was solches gehört? utropade Haeffner vid första versens slut. Meine Herren, Clewberg, Kraus und App Vogler! kommen sie dech heraus! Hat sie nicbt eine schöne Stimme?, Och till Albertinas stora förfäran, som trolt sig ensam med fru Miiuter och Heffner, inkommo ru de trenne herrarne nr det inre rummet, förklarad2 enhälligt sitt bifell och bådo henne sjunga visan ut. Man vet, huru svårt det är att sjunga rent för den, som ej är van vid ackompagnement, men det lyckades. Nu kom ordningen ti!l skalan. oo MNa, min söte fru, försök mig en gåvg alt sjunge som jach schpeler ! Med sin klara fylliga röst och ledd af silt säkra öra sjöng hon skalan alldeles rent. Superbt! skreko herrarze. Charmant! ropade fru Möller och klappade händerna. Thet var den ferste jach höert, som träffet the hallve toner ren. Han lät henne genomlöpa skalan i terser. Bravo! ropades allmänt. Das war der Teufel!... inte then minrste sväfning i resten på the små terser och en såten Etendue!... Min söte fru, hun plir meg en stur sångerske; hun schkall reten morgen börje tage lektioner! Clewberg gick bort till henne. Det fignsr mig rätt mycket att höra ett så lofvande anlag till en stor talang. Tycker frun om teaern? Jag har aldrig varit på spektaklet. Aldrig?! Min syster skall göra sg ett nöje af alt föra henne dill inföll Louise. Så mycket bättre! sade Clewberg; run har fritt tillträde till teaterlogen, och hon gjorde mycket bra, om -hon genast följde mamsell Ekerman på repetitionerna... Det är sant! Hvad var det för en visa hon sjöng? den är rätt nätt, och för mig alldeles obekant.