Aftonbladet – 22 juli 1847, sida 1

der hela den föregående landtdagen. : Denn första preussiska landtdags politiska bistoria in skränker sig dertill, att två-tred;jedelar af d valda ledamöterna icke godkände patentet af c 3 Februari, utan bärledde folkets rättighete från lagen af d. 47 Januari 4820. Denna lag genom hvilken alla statslån och nya utskylde underkastas samtycke af riksständerna; inför hvil ka redovisning för dem skulle årligen afliggas och hvilken af den framlidne konungen var för klarad för oåterkallelig, betraktades af majori teten såsom preussiska folkets Magna Chartar och stödjande sig på den, fordrade majoriteter patentets ändring, till betryggande af de genon denna Magna Charta erkända rättigheter, nem ligen årliga parlamenter, föreläggning af stats förslaget, ständernas garanti för alla nya stats lån, deras samtycke till alla nya utskylder, och deras medverkan vid stiftandet af alla de lagar som angå personer eller äganderätt; bevillningsrätten härvid äfven inbegripen. Hade ständer nas befogenhet öfver hufvud blifvit ställd på er mera fast grundval, så skulle msjoriteten äfver ofelbart hafva genomdrifvit sina fordringsr; mer patentet öfverlit åt dem ej annat än en gansk: inskränkt ansökningsfrihet, och inom dessa rimärken fanns föga eller intet att skörda. Vid bedömandet af våra ständers beteende får man aldrig lemna ur sigte, att hvarje anhål!an, som skulle kunna nå thronen, miste dessförinnan i begge kurierna äga ?; pluralitet för sig, hvilket, på sätt man förespådde och utgången visade, var i herre-kurian rent af omöjlgt i de flesta fall. Denna herre-kuria, samman. att aj 80 furstar och grefvar, jemte 40 prinsar af blodet, måste, till följd af sin natur, antingen af visa eller väsendtligen förändra alla sådana an söknngar, mot hvilka någon betänklighet kunde göra sig gäll:nde; och sålunda hände att ansökningar, hvilka i folkets kuria hade blifvit antagna med 400 eller 509 röster, blefvo i berre-kurian förkastade genom 6 till 8 rösters majoritet. Herre-kurian har genom patentet af d. 3 Februari erhållit befogenheten af en revisionsdomstol; den a!dömer, ändrar eller förkastar alla ankommande beslut af folkets eller de så kallade tre ständernas kuria, och för den ednare återstår ej annat än att antingen gifva efter och instämma i hvad herre-kurizn finner för godt, eller låta sina mödosamt uta:betade ansökningar falla helt och bållet. Hv:d som under heta dagar och veckolånga debatter ändtligen blifvit af henne tillkämpadt, får hon sålunda öfvergifva. Man må ej undra att på detta sätt, och på den enda, trånga och inskränkta väg, som blifvit lemnad ständer:a öppen — på ansökn ngsvägen — så litet kunnat uträttas under 44 veckor, till allmänt gagn och landets materiella fördel. Felet har likväl icke legat hos personerna, utan hos institutionen: hos den genom patentet bestämda inskränkningen, och i striden emot denna. Den onyttigt förspillda tiden förflöt mest under:debstter om de ständerna förelagda regering-propositionerna, hvilkas största del antingen stod i strid med landets gamla rättigheter, som det åiåg folkets representanter att värna, eller utmärkte sig genom åsigter, dem ständerna måste finna oförenliga med tidehvarfvets insigter. Härigenom inträff.de ty värr ock, att äfven sådana lagförslag, hvilkas syftning vår högst nyttig och välgörande, blefvo efter långa och häftiga strider förkastade; t. ex. lagen om räntebanker, genom hvilken större delen af åe ännu Ivarstående feodal-onera skulle hafva blifvit afskaflad; och likaså förslaget om ett statslån ill snläggande af den stora östra jernvägen. tändernas majoritet sökte härvid taga sig till vara mot hvarje bevillning af penningar, innan agen af d. 47 Januari 4820 vore erkänd; kroan deremot fordrade att ständerna skulle godänna patentet af d. 3 Februari. Förmedlinsen emellan dessa motsatta utgångspunkter sökes fåfängt genom debatterna öfver politiska fråsor på petitionsvägen, hvilken omöjligen kunde eda dit. Under det att man å ömse sidor ordade på let stitligaste om förtroende och tillgifvenhet, steg misstroendet till sin höjd. Regeringens förslag blefvo samtligen förkastade, det ena efer det andra; eller ock omskapades de så, att i ———— — — — — ——me 3