Tingatorp, som är beläget ; mil från Hultaholm, så begaf sig Larsson åstad och följde efter Andersson, i afsigt, att sedan han inlåtit sig i samtal med honom och utforskat, hvarest han hade sina penningar förvarade, medelst våld sätta honom ur stånd att försvara sig och derefter tillegna sig penningarne. Uti en vid samma byväg varande gammal lada inlade Larsson sin skjutväska och bössan, för att icke deraf vid våldets utförande vara hindrad. Vid pass V, mil från Hultaholm upphann han Lars Andersson, som var 40 å 50 år gammal, rörde sig långsamt och i allt sitt beteende var, såsom Larsson tyckte, en slabber eller sluse,. Låtsande okunnighet om hvem Andersson vore, hälsade Larsson honom, samt sade sig, på Anderssons fråga, vara från en annan församling än Ukna och stadd på väg till Yxnerum, för att inträda i antagen tjenst som dräng hos en der bosatt bonde. Härefter fortsatte begge vandrarne tillsammans vägen, hvarvid Larsson gick till venster om Andersson, hvilken i venstra handen höll sitt knyte. Larsson fortgick. alitjemt uti sitt uppsåt att taga penningarne, men ville icke företaga något, förrän han gjort sig förvissad att Andersson verkligen innehade de samma. Fördenskull tillfrågade han Andersson, hvar denne varit. Andersson svarade att han varit i Kolsebro, men uppgaf icke i hvad ärende och nämnde ej något om penningarne. Detta förorsakade först någon villrådighet hos Larsson, om han skulle utföra sitt ondskefulla uppsåt eller icke. Då vandrarne kommo nära Tifvelsbo, invid ett utmed vägen liggande åkergärde, derifrån sjelfva gården var synlig, satte Larsson, som föreställde sig att, om Andersson medförde penningarne, de skulle vara förvarade i någon ficka uti hans kläder, hastigt sin fot framför Lars Andersson och tilldelade denne bakifrån och med knuten hand ett starkt slag å nackbenet. Andersson föll härvid framstupa, men vältrade genast om och blef liggande med ryggen mot marken. Larsson kastade sig nu öfver Andersson, som endast förmådde göra ett svagt motstånd mot Larssons vida öfverlägsna kroppsstyrka. Under det Larsson härvid med ena handen fasthöll Lars Anderssons båda händer, undersökte han med den andra fickorna till Lars Anderssons påhafde rock och byxor. Då härvid intet påträffades, höll rånaren Andersson med venstra handen, under det han med den högra tog knytet, hvilket Andersson, då han föll, nedkastat på ungefår 1V, alns afstånd från stället, der fallet skedde. Härvid reste sig Lars Andersson upp och fattade Larsson om venstra armen. Utan svårighet slet sig likväl denne lös och aflägsnade sig från stället med knytet, hvilket han väl förmärkt innehålla penningar, men icke vidare undersökt. Från förr omtalte ladan hemtade Larsson härefter sin bössa och skjutväska, samt framtog här ur knytet och undanstack under en mosstorfva nära ladan tvänne handlingar, jemte en revers. Det öfriga instoppade han uti skjutväskan, samt begaf sig förbi Hultaholm på hemvägen. Vid Melby nedsatte han sig i en skogsbacke och undersökte närmare det rånade knytet, som han då fann bestå af en med ändarne sammanknuten servett, samt deruti förvarade en tom smörbytta af trä, en tom halfqvartersflaska och en plånbok med inneliggande penningar till betydligt belopp. Utan att under vägen möta någon eller ingå på något ställe, anlände Larsson kl. emellan 42 och 4 på natten till Hyllela. Der gick han genast upp på det af honom, hans hustru och barn gemensamt begagnade rum, som är beläget en trappa upp i en byggning, hvars bottenvåning vid nu ifrågakomna tid beboddes af en oxdräng. Hvarken då eller sedermera omtalade Larsson brottet för sin hustru eller någon annan. Sedan han å ena väggen af rummet upphängt skjutväskan med de deruti förvarade, rånade penningar och persedlar, gick han till hvila. Påföljande morgon steg Larsson i vanlig tid upp, framtog penningarne oförmärkt ur väskan samt undangömde dem bakom fodralet till ett i rummet befintligt väggur. Plånboken åter kastade Larsson på elden samt nedgräfde servetten, smörbyttan öch flaskan i en dynggrop. Sedermera begaf sig Larsson på arbete och sysselsatte sig såsom vanligt hela dagen med stensprängning. Penningarne gömde han härefter bakom ett par sparrar i taket. Sedermera dels utlånte han penningarne, dels betalade han dermed åtskilliga sina skulder. Större delen blef likväl qvarliggande i taket, tilldess Larsson höstetiden 4843 flyttade från Hyllela till Westermåla. Efter denna tid voro penningarne undangömda på åtskilliga ställen. Våren 4844 undanstack han, såsom han sjelf sedermera uppgifvit, sluteligen det återstående beloppet, som nu utgjorde emellan 8 och 900 rdr rgs, till större delen i sedlar på 50 rdr banko, uti en på Melby ägor, på !,c mils afstånd från Westermåla belägen gammal kolbotten. Emot denna uppgift förekommer likväl att penningarna på det anvisade stället förgäfves eftersökts. Larsson har ej kunnat förmås uppgifva hvar de verkligen finnas, i fall de icke äro förskingrade. Lars Andersson hade icke igenkänt rånaren, men snart började man för brottet misstänka Larsson, hvilken, då hans affärer förut varit serdeles dåliga, plötsligen befanns innehafyva en betydlig tillgång på penningar, hvilkas åtkomst man icke kunde förklara. Larsson instämdes likväl först till vintertinget 1844. Här uppgaf åklagaren, att han den 46 December föregående året infunnit sig, för att hålla undersökning hos Larsson, hvilken dervid enständigt förnekat all delaktighet uti rånet. Några serdeles upptäckter gjordes icke heller vid första undersök-: ningen. Denna förnyades sedermera den 3 Febr. 4843, och ledde till märkligare resultater. Man fann en mängd skuldsedlar, utgifna den tid rånet begicks. Inför domstolen hördes Larsson, kunde der icke förklara tillkomsten af skuldsedlarne, men nekade dock enständigt till brottet. Under ransakningens fortgång uppstodo mot Larsson åtskilliga andra anklagelser. Så skulle han en gång från bröstet på en hemmansägare hafva stulit en denne tillhörig hedersmedalj. Hörd öfver hvar Larsson uppehållit sig den dag rånet timade, sade han sig varit hemma hela förmiddagen, men på eftermiddagen varit ute på jagt, derifrån han dock hemkommit i skymningen, hvarefter han hela natten blifvit hemma. I motsats härmed berättade ett vittne, hustrun UR Ar I ante Mms. mm a a me (AR NA BM båg me fe AM Stina Carlsdotter i Hyllela, hvilken bodde i undrat våningen af samma hus, hvars öfra våning beboddes af svaranden (Larsson), att denne tidigt om morgonen den 25 Oktober 4842 lemnat sitt hemvist och sedermera icke hemkommit, medan vittnet varit uppe, ehuru vittnet icke gått till sängs innan klockan emellan 414 och 42 på natten. Efter denna tid hade, efter hvad vittnet tyckt sig förmärka, svaranden fört ett mera kostsamt lefnadssätt än förut. För ännu en förbrytelse tilltalades svaranden. Sedan han blifvit stämd för medaljstölden, befanns nemligen en dag ett sto, tillhörigt den på medaljen bestulnes son, skjutet ute på betesmarken. Från stället, der stoet låg, sågos fjät efter en man. ned till en, stoets ägare tillhörig åker, kallad Nykärr. Af der stående A rökar hvete voro 32 necker burna uti ett afloppsdike och nedtrampade i äfjan, resten var på åkern söndersliten och i mullen nedtrampad,