Aftonbladet – 21 juli 1847, sida 3

ar redan ofvanföre antydt, och vi skulle drisligt kunna förutspå t. ex. Polens revolutionerande än en gång, de gamla polska provinsernas återförenande med moderlandet, de ryska östersjöländernas eröfring, förbjudna böckers utlelande bland kossackerna, en pommersk trupps afsändande till hjelp åt tscherkasserne, instiftelsen af ett Tugendbundp i Siberien, de preussiska skräddargesällernes hemkallande från Pe.ersburg 0. s. v. Dock må vi ej alltför länge uppehålla oss vid de yttre angelägenheterna, då vår uppmärksamhet tages i ännu större anspråk för de inre. Låtom oss derföre nu lemna de andra båda medlemmarne af triaden, China och Ryssland, åsido, samt, nedstigande från Rheinische Beobachters) höga ståndpunkt, kasta en blick på den preussiska politiken, i sammanhang med dess egna sista tillkännagifvanden, för att derigenom vinna en ståndpunkt till bedömande af dess framtid, samt finna i hvad förhållande den kan komma att ställa sig till hvad som stundar. Preussen har först för ungefär trettio år tillbaka börjat göra ett steg till att äga en folkhistoria. Ända ditintills var der intet folk, endast en dynasti. Preussens hela äldre hafd utgör allenast dynastihistoria; och folket kommer blott i betraktande i och för det sätt, hvarpå det låtit sig förtryckas, pryglas, beskattas, dödskjutas. Ändtligen medförde sjelfva dödskjutandet en förändring i dess ställning. Dynastismen, hvilken bakom sig hade en lång och till en del lysande historia om de lyckliga följderna af sin äregirighet och förstoringsfeber, såg sig plötsligt undanträngd från sina planers bana och bragt till slutet af hela sin historia, genom uppkomsten af en borgerlig artillerilö tnant, hvilken förstod sig ännu bättre på dödsskjutningskonsten. I detta trångmål kom man på det infallet, att ifrån undersåtare, som man bittills efter godtycke, men förgäfves, brukat till sin bjelp, appellera till det fria folket; och det fria folket bjelpte dynastismen så ånyo upp på dess förra plats, ja, satte den ett helt trappsteg högre. Men folket, som nu en ging var erkändt och lärt känna sig sjelf, började dervid tillika inträda i bistorien, och kunde icke så hastigt återförvisas till sin gamla plats. Man sökte derföre komma öfverens dermed, tillförsäkrade det en viss delaktighet i historien, och formen för detta tillförsäkrande var ett kungsord. Men då man småningom tyckte sig finna, atty genom detta ords uppfyllande, som gåfve demokratien ut.igt att vinna betydande koncessioner, i förhållande till förra tiders tillstånd, det skulle blifva för litet qvar åt dynastismen, som förut ensamt egt bistorien, och åt dess tjenare; lät man löftet insomna, tillskapade en ersättning derför, hvarigenom folkkraften skulle splittras i flera vanmäktiga afdelningar (s. k. provincialständer), och lyckades införa ett långvarigt tillstånd af passiv oafgjordhet, som uppväckte den förmoden, att folket ånyo skulle lära sig förgäta sin påbörjade historia, nöja sig med det gifna ersättningsmedlet, och åter öfverlemna allt det öfriga åt dynastien och hennes tjenarskara, hvilken blifvit öfvad och stark i det bemliga kriget mot den uppkommande folkmakten. I dennz2 tro synes Fredrik Wilhelm HI hafva dött, och medtog sålunda i sin graf det uppenbaraste löftesbrott bistorien känner., (Forts.) Y