linnet och koka ölösten, och tåligt lida allt det knarriga nat, som tidiga krämpor föder; — mer, oftare blir det gamla ungkarls-misantroperp, hvilkas afund mannen ej mera väcker och för hvilka qvinnan ej mera har några behag, ty (som vi sedt ej länge sedan i en tableauvivant), hon uppenbarar sig för dem numera i den tyranniska vakmadamens skepnad, räckande en stillande dryck, i den sömnlösa natten, då hoppet är ute! Utan den bildade qvinnan blefve mannen en sträf, rå ensling; det är hon, som för honom strör lifvets blommor, likt en huld engel ledsagar hon honom under vandringen, och likasom rankväxterna med sina doftande kransar på samma gång stödjas af och pryda de åldrige ekarnes stammar, är det henne ensamt förbebållet att under lifvets olika växlingar förmildra de mulna och förhöja glädjens stunder. Sålunda kan hon lika litet uteslutas från vetandets forskningar, som från deltagande i konstens njutningar. Hafve vi ej sett huru damerna med stegradt intresse talrikt insfunnit sig vid föreläsningarne, från så väl de franska seancerna, som de mera strängt vetenskapliga? Här har ej nyfikenheten eller förströelsen varit de lockande motiverna, utan vettgirighet och intellektuelt intresse, som blott behöfts en gång väckas, för att äfven hos dem vinna varaktiga sympathier, och lika mycket blifva ett själsbehof, som en angenäm förströelse mellan husliga värf. Det var bristen på deras sociala medverkan, som fordom nödgade studenten, att i källarlifvets förstörande nimbus söka trefnad, då ännu umgänget i bildade kretsar var för honom otillgängligt. Annorlunda är det nu. Hvem erinrar sig ej huru damernas närvaro förhöjde glansen af den ståtliga sexa, som vid de skandinaviska studenternas möte i Upsala 1843 firades på Carolina rediviva? — Och det har ej varit från höganlofts bur, som de nedskådat på alla dessa muntra ynglingaupptåg och glada Iekar, hvarmed den efterlängtade våren firas vid Fyris strand; de hafva blandat sig i hvimiet, deltagit i den allmänna fröjden, förhöjt :den brokiga taflan med fägringens och bechagens skimmer. Och hos våra bröder på anedra sidan Sundet, der qvinnan alltmer deltaIgande följer dagens frågor, var det också till allmän harm, som förbudet emanerades vid festen för de svenska studenterna i Kongelige Ridebanen, då damerna nekades alt såsom åskådarignor få upptaga den rymliga läktaren. En mera ömtålig försigtighet, en ömkligare skuggfädsla har väl sällan något tillfälle kunnat uppvisa, men det utgör också ett slående bevis på Irvad qvinnans bildning kan i det alkmänna livet inverka. Och huru omedvetet har ej politikens ledtrådar blifvit ofta knutne genom qvinnans fintlighel? Erinrom oss som svenskar blett händelsen vid Pruth; den svenska soldathustrun Maria afgjorde der ett af de mäktigaste lands framtida öde. Man hör ofta invändes om vådligheter af emancipaticn, om blåstrumpor, amazoner och mera sådant. Det blir visserligen en onaturligs het, allt som beröfvar:qvinnan hennes ädlaste talisman, den qvinliga blygsamheten. Men hvad dessa så kallade Bas bleus, buveuses Eencre, blåstrumpor eller kanske mera identiskt öfversatte Litteratöser (litterata töser) beträffar, finnes sådane i-egentlig mening ej hos -oss, och skulle, om de funnos, dock aldrig här utveckla den excentriska öfverdrift, hvarmed ideen särdeles hos fransmännen, af Daumier blifvit karrikerad; ty om än den svenska qvinran någon gång slår sig ned vid den Pieridiska källan, hennes sinne har dock för den, Norden egendomliga, husliga trefnaden,, alltför -glor öfvervigt, att hon någonsin kunde åsidosätta sina pligter, som dotter, maka eller mor. En af de yppersta svenska författarinnor har i Råd till sin dotter bevisat sanningen af denna utsago. Inom ata de fack, som utgöra detta samfunds verkningskrets, ega viinhemska utmärkta representanter bland könet. Må vi kunna hoppas att, som ledamöter. tillvinna äfven deras intresse för denna stiftelse, att ej damerna endast någon gång här förblifva åhörarinnor och åskådarinnor, ty de skulleslika mycket förhöja och föräd!a tomen i vår krets, som dei den enskildta sprida trefnad och behag. Om de också till någre cförbätterliges harm skulle skingra dimmorna af cigarröken och burschenicben, vore redan mycket vunnet. Damernas beredvilliga deltagande vid våra veekomöten, hafve wvi redan haft lyckan rägna oss af, och den allmänna önskan, som denna anledning väckte, närer våra förhoppningar, att dessa sammankomster vinna en alltmer ökad glans och framgång. — Den sid är försvunnen, då vetandet iklädde sig mysteriernas dek, då de lärde glömde att vara medborgare och konsterne åvaldes i skråmässighetens trånga skal. Det är damerne, som åt sällskapslifvet kunna giva ton för vetenskapens och konstens allmännare omfattande, sålunda kunna vi.i dubbel mening hylla det skönas eviga lagar. Det var ej mannen allena förbehållet, att på kusskapernas och talangernas bana skörda ära och rykte. Frejdade författarirnor hafva åt de aflägsnaste länder spridt könnedem om Svenska hemmet och hvardagslifvet,, och ökadt fremlingens åtrå att känna detta Sagans dimmiga land), Aet de förut ansett endast som lappars: och vilddjurs hemvist. Steg för steg har denl svenska Terpsichore nått höjden af den mest fulländade grekiska urbild, och ännu oöfverräffad, intagit gracernes thron; — gloriåa af den odödlige mästarens verk har återstrålat till norden, uppfattad af den.svenska konstnärinnans oensel: — och der fordom svenska stridsgnyt senljöd, der kejsarthronen .darrade för sInsolens suecorum Natio, — der ii germaniska bygder ar nu den svenska sångmön hänförande tjusat Ir Ned hamrmlandata fAnAsn att a