Aftonbladet – 21 juli 1847, sida 1

Sa TON, EN SKILDRING FRÅN SLUTET AF FÖRRA ÅRHUNDRADE TREDJE DELEN. TOLFTE KAPITLET. Så mycket än grefve Adelheim bemödat sig att; de genom skrämsel, dels genom mutor, sopa igen alla spi efter sin misslyckade illbragd, iakttogs tystnaden icke bättr än att kommerserådinnan redan två dagar derefter erhö en temmeligen noggrann underrättelse om hela förloppe I början hade hon, inläst i sitt skafferi, utgjutit sig de mest pöbelaktiga skymrford emot Albertina; men d den sanningsälskande hushållerskan, som tills vidare bl hennes enda förtrogna, häftigt motsade henne och förkl: rade Albertina ren som guld, kände hennes vrede mot A delheim inga gränser, och, utan att eftertänka, hur olyck lig hennes dotter skulle bli, om hon. lärde känna sin mar otrohet, var hon just på väg in tll henne, för att skc ningslöst säga henne, hvilken karl hennes man var. Lyck ligtvis hade Charlotte nyss farit ut, oeh till ännu stört lycka egde kommerserådinnan, oaktadt sin flammande vred nog sans, att ej låta den bryta ut i de lägre domestike: nas närvaro. Qväfva den förmådde hon dock icke; ho rusade upp till sin man, och fann dörren till hans rui riglad. Häftigt ryckte hon på låset och skrek: Asplund! läs då upp, Asplund! eller har du också. . Dörren öppnades. Kära Greta, hvad är det om? Hvad menar du? Hvad jag menar? Jo, jag menar... när detta i skedt på det färska träd, hvad skall inte då ske på d torra? När en man, hvars hustru är nitton år, kan bry! ) Se A. B. J4 99—102, 105, 108, 109, 111, 115, 115, 146 118—2121, 132—136, 138—142, 146, 147, 149, 150, 157—16.