Aftonbladet – 21 juli 1847, sida 1

Bästa Albertina, sade Louise, det är inte värdt, att du söker undvika mina frågor. Din så häftigt påkomna sjukdom, de ord, dem yrseln lockade öfver dina läppar, hafva tillräckligt förrådt dg. Var inte onödigtvis förbehållsam mot din vän., Sminingom aflockade Louise Albertina hela förloppet. Jag har länge ansett Adelbeim för en hvad man i Paris kallar roud, men så nedrig har jag ej trott honom vara. Våga att uppföra sig så mot ett fruntimmer, som han påstår sig älska. v Ja, och sjelf gift våga det mot ett gift fruntimmerl!, Louise såg på henne. vÄlskar du då din man så högt? Ja. Gustafs bild står alltid lefvande för min själ I den händelsen är pligten åtminstone inte svår. 2 pHur kan du tala så lättsinnigt, Louise? Hvad är föraktligare, än otrohet makar emellan? Om jag också inte älskade min men, så har jag ju svurit... Hör, Louise! skulle du kunna vara baron Sparre otrogen?, Jag! Nej inte för hela verldenio Nu blef det Albertinas tur att beirakta sin vän. Skulle du då vilja eller kunna det, om du vore hans maka ?n Dessa ord framträdde halfhviskande öfver hennes läppar. Louise satt ett ögonblick tyst. Hvilken besynnerlighet, u:brast hon omsider. Huru förunderligt är inte menniskans hjerta och verldens inflytande derpå! genmälte hon omsider. Jag har aldrig kommit att tänka .på den saken, Nu anser jag mig bunden af mitt löfte... bure jag namnet Sparre, så vore jag kanhända aldrig ett grand bättre, än de andra... Söta Albertina, vänd ej så missbilligande bort ditt lilla vackra hufvud; tacka Gud för, att din uppfostran varit bättre än min, och fördöm ej någon af dem, om hvilka ingen vårdat sig, om icke, för att upprycka den grodd, en nitälskan