Aftonbladet – 19 juli 1847, sida 2

Den danske skalden besvarade skålen och sången med ett skaldestycke, som afhördes med liflig rörelse. Det lydde: Naar Skialden seer Naturens Vexelsyner, I flygtig Skiönhed fra sin Vandringsti, Naar Straalen giennem Tordenskyen lyner, Naar Maanen foer sin Sölversky forbi, Naar Taagen meer ei Skov-smaragden dölger, Naar i sit stolte Skiin Sölvhavet bölger, : Henrykte Skiald ei lenger tie kan; Da siunger han! Og seer han, giennem Tidens brustne Rifter, De store Stierner hist fra Oldtidstag; Og straale for ham Heltenes Bedrifter, Som Solen i den klare Sommerdag, Og stiger Kempen frem af siunkne Höie, Og stander tydeligt for Skialdens Öie, — Da svulmer Hiertet, han ei tie kan, Da siunger han! Og möder Elskov ham med Rosenkieden, Og trofast Venskab med sit Eviggrönt, Og viser xedle Drot sin Frugt i Freden, Og seer han Broderkunstens Verk saa skiönt, Og skiönne Piger, vennehulde Mödro, Og vinker Bacchus ham til muntre Brödre; — Da blusser Skialden, han ei tie kan, Da siunger han! Men möder ham den Gamle med den Unge, Med Tak for Sangen, som de havde kiger, Da stammer han, da kan han meer ei siunge, Som lille Fugl, man Treet kom for ner. Hvordan udtrykker Hiertet sine Glxder, For edelmodig, ufortiente Herder? Her kan ei lenger Tungen vere Tolk; Men du forstaaer min Taushed, edle Folk! Min Tak jeg ikke tolker; men min Glzxde Jeg siunger höit i elskte Broderfayvn; Jeg saae Stockholm, Naturens skiönne Sede, En Söster til mit blide Kiöbenhavn! I trofast Venskab erligt sig omfavner Stockholmer, broderligt, med Kiöbenhavner! Med Egirs Snekke suser Bölgen glad, Imellem Meelarstrand og Axelstad! O:dföranden för Konstnärsgillet, doktor Wetterberg, förklarade derefter, i varma och lifligt målande ordvlag, sällskapets byllning för konungen i digtningens verld. Hr kapten Lindeberg erhöll derefter ordet, och hans föredrag egde följande lydelse: En vän sade till mig i går: Skrif en vers åt Öblenschläger,. Jag invände genast, alt sådant vore ett ailtför vådligt företag al en man, åt hvilken sånggudinnorna endast i hans ungdom, i förbigående kastat en blick uppåt fönstret, men öfver hvars tröskel de aldrig vårdat sig träda. När jag kom hem, tänkte jag vidare på saken, och ju mer jag tänkte derpå, desto betänkligare fann jag den. En vers till den, som Tegnåer för 20 år sedan helsade såsom thbronarfvingen i digtningens verld, en helsning, hvari Europa instämt och ytterligare bekräftat med sin enbälliga byllning, när stunden var inne för den värdige arfvingen att intaga den lediga tbronen, cn sådan vers borde genom sin egen beskaffenhet dokumentera sin författares bebörighet att vara föredragande inför den åldrige monarken, och då man ej kan dokumentera en sådan behörighet, gör man bäst att hålla sig till jorden och använda dess språk: prosan. Det är hvad jag här gör både till form och innehåll. Visserligen har det mer än en gång händt, att lärde; vetenskapsmän, skalder och konstnärer besökt främmande länder, och blifvit der emottagne såsom älskade och värderade gäster, emedan vetandets och snillets adepter icke kännt till två scker, som andra menniskor allt för mycket nödgas känna till: politik och tulllinier. Hade således Aladdins och Hakon Jarls skald för 30 år sedan varit här, så skulle man skyndat att visa sin aktning och beundran för den frejdade Dansken, och han skulle äfven då mötts af alla de hedersbetygelser, som t. ex. vederfaras en stor engelsk författare när han kommer till Paris, eller en fransman vid hans utflyckt till London. Men hvad som just gör detta besök och hans emottagande hos oss så glädjande, så karakteristiskt för vår tid och de Skandinsviska förbållanderna, är att ingen menniska tänker på att det är en främling man visar gästfrihet och utmärkelse, utan att det är en kär landsman, en gammal vän man ser ibland sig. Det är som om Tegner bott i Malmö, eller Berzelius i Götheborg och ej på 30 år varit i Stockholm; det är som när Fogelberg, efter ett fjerdedels sekels frånvaro, gjorde ett kort besök i hembygden, man skyndar, de äldre för att återse, de yngre för att se och lära känna honom och fröjda sig åt att han är ——— RR RR