Aftonbladet – 19 juli 1847, sida 2

maestrons, signor Verdis, baner. Daily News försäkrar likväl, att öfverflödandet med Verdis kompositioner icke härrör från något tycke hos publiken för dem, utan är blott en rivalitet i klen teaterstyrelse (but a rivalry in bad management,). Nyss uppfördes hans I Lombardi på Drottningens teater, men hvari ej m:ll Lind utan m:ll Castellan hade prima donnans roll; pjesen mottogs kallt och anses ej återkomma denna säsongen. Nu arbetar Jenny Lind på instuderandet af Amalias roll i hans nya opera I Mesnadieri, efter Schillers Räuber. Man beklagar att hon icke i stället får uppträda såsom Ninetta i La Gazza Ladra, eller som Rosina i Barbiere di Seviglia, eller som Susanna i Nozze di Figaro, hvari Londonsboerne ej hört eller sett henne; men hvari Engelsmän, som gjort det på kontinenten, försäkra att hon skall vara förtjusande. ————————V FESTEN FÖR OELENSCHLÄGER. Den för den store skalden föranstaltade fest ägde rum i lördags. Ett antal ledamöter af Litteratursällskapet och Konstnärsgillet jemte flera andra vinner af litteratur och konst hade till kl. 3 församlat sig på Novilla, den nya smakfulla lokal, som blifvit inredd af hr Winter på Djurgården. Salen var dekorerad med blommor och erbjöd en ganska praktfull anbliek. På musikläktaren befann sig Andra lifgardets musikkorps. Då etatsrådet Oelenschliger anlände, emottogs han af de församlade: på trappan och infördes. Vid inträdet i salongen uppstämdes danska folksången. Vid middagen proponerade hofmarskalken baron v. Beskow i ett tal, som uttryckte vördnad för den store skaldens mästerskap och antydde dess betydelse i den nordiska litteraturen, hans skål. En cbör af sångare, ledamöter af Konstnärsgillet, uppstämde en sång, hvartill orden voro författade af baron v. Beskow och musiken af direktör Ahlström, hvilken sednarco äfven arrangerat den danska foiksången för orchestern. Sången lydde som följer: Ljuf, som Alfers röst i qvällen, Stark, som Nordanstormens gång, Klang från Sundet öfver fjellen Dana-Skaldens höga sång. Palnatoke väcks ur sagan, Hakon Jarl ur högen går, Habors kärlek, Signilds klagan, Locka mången tärnas tår. Nordens gudar vända åter Till den öfvergifna jord. Blåögd Freya gulldagg gråter Och sin vindhäst tyglar Niord, Thor har lyft på nytt sin: hammar, Heimdall vaktar Himlens rand Och ur fädrens kummel flammar Eld, som förr, på Samsö-strand. Ack, men Siarn sjelf den höga, Som har manat gudars här Sågs blott än af drömmens öga, Fast hans röst ljöd oss så när. Den, som honom bhelsa finge, Trycka tacksamt varmt hans hand!. Lyfter svanen ej sin vinge, För att äfven se vår strand?.-.Drömde månget Nordiskt bjerta, Med en tårblick på hans skrift, Delande skön Valborgs smärta Vid den unga Axels grift. Himlens glada sångarskara Ofta kom och vändeom, Sågs mot Norr, mot Söder fara, Men den väntade ej kom. Nu är han vårt hjerta nära, Denna stunden är han vår! Danmarks skönsta sångarära Lagerkrönt ibland oss står. Skaldekonung, Skaldefader! Hjertat dig till mötes slår, Der bland sångens, folkets rader, Du din Eriksgata går. Från de käraste bland högar, Från det sköna Fredriksberg, Kom du hit, der Mälarn lögar Odins gamla jätteberg: Tackad var på Svenska jorden För allt skönt du sjöng, allt stort! Se, högsommaren i Norden Bygger grön sin äreport. Och de sekelgamla ekar Hvälfva kronan. öfver Dig, På den jord för snillets lekar, Som vår Bellman vigt åt sig. Än i sommarqvälln och lunden Går hans ande evigt ung Och med oss, i denha stunden, Helsar Danmarks sångarkung.