Aftonbladet – 17 juli 1847, sida 2

tet till det andra sina samlade rapporter om de herrskande epidemiska och endemiska sjukdomarne. NYA KINESISKA BREF AF ORVAR ODD. (Forts. från gårdagsbl.) Landskrona och Hven. Om den goda staden Landskrona kan i få ord sägas, alt den är rågonting ofulländadt stort. Det är en vacker föresats, men utan någon eftersats. Dess breda gator, dess förträffliga hamn, dess fästningsverk, dess flera ståtliga hus antyda på en viss afsigt att bli en dråplig stad, men det har tyvärr stednat vid meningen. Den har rykte om sig att vara en vänlig, gästfri och godhjertad ort, och jag tror det, men den är mycket tyst, den är nästan som en döfstum skönhet. Gatorna äro tomma, hamnen för det mesta likaså, cch hver gång jag i min ensamhet vandrat här omkring, har staden med sina eviga plenk och öppna platser förefallit mig som en bok med få ord, men idel långa tankstreck mellan hvarje, för att fylla sidan. Detta skrifsätt är aldrig rätt intressant. Sedan jag nigra timmar spatserat omkring, utan att träffa någon invånare, och då jag alltså började tycka att tiden kunde användas på något nyitigare vis, tog jag mitt parti och lät förmedelst en villig fiskarbåt sitta mig öfver till gen härutinför på ungefär en mils afstind belägna ön Hven. Det bliste en anständig frånlandsvind, och innan vi visste ordet af, var det gjordt som sagdt. Der mellan tvillingstränder Sundet vaggar sin gröna sjö, Lyfter liksom en hval sin rygg Hvenillas, frejdade ö. Kring dä!der med ax och blomma en väldig klint sin ringmur slår, men som en pelare-eremit der öfverst kyrkan står. Der lefde i fordna tider en ädling af Brahernas stolta ätt, i gamla krönikor han nämns Herr Tyge rätt och slätt. Det var en mäktig herre och af högvälboren extraktion, men eljest i allshanda ting en rätt fantastisk patron. Han blängde på himmelens stjernor, nätterna genom, som en tok, han räknade, läste, skref och. strök, vardt lärd som en permebok. Han sjelf sina opera tryckte och gjorde papper af gammal lump, kort sagdt! af en nutidens fabrikör han varen forntids-stump. Men dock till slut, — så går det! — en säker Nemesis slog sitt slag, och den gamle stjernekikaren dog, . som tiggare, uti Prag .... I våra upplysta tider noblessen bättre förstår sitt kall, och bokskrifveri väl kommer knappt någon Brahe mer på fall. Det var på 4370-talet Tycho Brahe här uppförde sitt observatorium, sina fabriker och sin stolta borg. Han mottog här i sin lyckas tid besök icke blott af seklets lärde och vetenskapsmin, men af furstar och konungar. Af hela denna storartade anläggning återstår nu blott några fattiga stenar, halft gömda i muillen äfven de, och ett slags krypta, der Tycho haft åtskilliga af sina instrumenter, numera helt och hållet öppen för dagen och för det mesta fylld med regnvatten, deri okonstlade gäss, i naiv okunnighet om ställets historiska märkvärdigbet, söka ett läskande bad. Det totala raserandet af dessa gamla intressanta byggningar tillskrifves den ryska armåens grasserande på ön år 4746. Ända dittills skola -de hafva ett helt århundrade igenom stått temligen vilbehållna. Ön Hven skall, enligt traditionen, hafva tillkommit på det sätt, att en trollqvinna, jättinna eller gudinna, en gång ville bära ett stycke land i sitt förkläde tvärs öfver sundet, då hon tillfälligtvis kom att tappa en klump, som blef liggande qvar. Jag finner detta lika sannolikt, Asom mycket annat, För resten är denna klump. en ganska god jordkaka, och man tager mycket felt, om man föreställer sig Hven som ett ofruktbart, och fult Iskär. Det är tvärtom ett bördigt och på sitt vis rätt vackert litet land. Det följde med Skåne, då detta år 46358 blef svensk besittning, och, efter hvad man vill veta, detta tillfölje af den egna hände!se, att ön blott helt kort förut hade blifvit lagd till ett skånskt härad, i stället för att den alltid förut hört under selländsk jurisdiktion. Såsom en i miliärafseende oskattbar punkt i Sundet, har Hven icke saknat spekuIlanter., såsom det heter. En engelsk drottning bjöd derför en gång så mycket skarlakan, som hvarmed man kunde omgifva ön, och den har lalltifrån denna stund hos de engelska geograferna behållit namnet Skarlakans-ön, the scarlet islen. Ryssarna hafva också funnit för godt att helsa på dersammastädes. I nyare tider har man visserligen någon enda gång i förbigående sett framkastad den id, att Hven borde befästas till ett svenskt Bomarsund, men i sjelfvå verket synes dock denna sak hittills hafva blifvit betraktad och bebjertad alltför löst. Endast Landskrona hatterier uppe på Hvens klinter och längs dess stränder! och der kunde öppnas en med Kroncborgs och Tre Kronors bombkanoner