Aftonbladet – 16 juli 1847, sida 3

huset har fått ett belvedere uppe på taket, dei Iden svenska flaggan vajar på en kolossal stång, kortligen! det hela begynner att taga sig ut en smula. Och likväl, hur mycket återstår hör icke ännu att förbättra, försköna, göra om? och i allmönhet, hvad kunde der icke med litet smak och någon liten uppoffring blifva af denna plats, på förhand af naturen gynnad med så mycket af hvad der erfordras för att skapa en vexlingsrik, vederqvickande,behagfull och fashionabel brunnsort! Den vanliga vägen från Helsingborg till Landskrona längs med kusten är långt ifrån att vara ful; blotta närheten af Sundet, som man till största delen följer på ringa afstånd, ger den tillräckligt intresse för att kunna med nöje beresas och resas om igen. Jag har imedlertid denna gång valt en annan väg, som går ett litet stycke på sidan öfver Ramlösa och Wallåkra. Denna, som jemförelsevis mycket mera sällan befares, torde kunna räknas till en af de vackraste i Skåne. Det är nästan icke längre Skåne i den mening man vant sig att taga ordet skånsk i fråga om landskaper. Det är bokskogar, det är backar, — ansenliga, nästan småländska, — det är precipicser under vägen, det är slingrande åar i djupa bäddar! Bältebergaskogen, genom hvilken vägen kröker sig i en enda lång backe, är i och för sig ett verkligt litet praktstycke. Bälteberga gård visar sig vid det man framkommer ur skogen, ståtligt som ett feodalslott, ehuru det är i en modern stil, omgifvet af en skön trädgård och lummiga parkpromenader. Med bekostnad af ännu en liten krokväg skär man igenom Sireköping, ett täckt herresäte, ehuru af en nästan något svårmodig anstrykning. Vid Tågarps gästgifvaregård har man ännu ett stycke mera blekingsk, än skånsk natur. En djup backe ned och en annan likadan uppför! Skjutshållet ligger sjelft nere i dalen i en djup skugga mellan höga, väldiga träd. Jag ankom hit en söndagseftermidd-g och alldeles apropos till en landtlig bal. Det är ett vackert skick, som man återfinner flerastädes i Skåne, med des-å så kallade dansbanor, under bar himmel inuti någon svalkande lund, och det var en sådan enkel, idyllisk dansbana, som här var uppförd för bygdens landtfolk. Sjeliva dansgolfvet var just icke alltför stort tilltaget, men en sex åtta par valsade här likväl, utan att trampa hvarann på fötterna mer än en gång emellanåt. Kring banan var upprest ett staket med en omätl:g port, der inträde måste betalas med 4 skilling för hvarje dans. I fonden suto trenne musikanter, ett par franska geschwinda-fioler och en alldeles oförfärad klarinett; öfver dem var upphängdt i tvenne träd ett brokigt skynke, sannolikt ett hästtäcke, och hvilket med all heder gjorde figur af en baldakin. För öfrigt funnos utanför banan åtskilliga små stånd och bord, der bränvin och kaffe serverades till modererade priser,. Folket var muntert och upprymdt, som skåningen allmänhet genast blir så snart han hör fiolen ;å. Bondflickorna svängde om så att håret stod alla fyra väder och perlorna droppade från leras glada kinder. Bonddrängarne arbetade cke mindre con amore och tycktes önska i sitt jerta: O, ville du, bjertanskär! som jag, den dansen aldrig slöte, den skulle räcka till domedag, till evighetensmöte., Det är med sin tös en bondeknekt, af nejdens raskaste svenner; han slår sin stöfvel i golfvet käckt, och armen i sidan spänner. Det är den solbrända herregårdsdräng, sin mö om midjan han kramar. Speleman gnider sin silkessträng, så den både grymtar och jamar. Så går det kring i hvirflande rund! , Va flickorna skratta och mysa; Z igenom den friska purpurmund de hvitaste tänder lysa. (Forts.)