Aftonbladet – 16 juli 1847, sida 2

ganska touchant... Jag såg Marie Antoinette en gång hålla lilla Dauphin på armen, och prinsessan stod bredvid henne. Äfven att du vissa timmar på dygnet gör en ronde i barnkammaren är mycket bra; men allt derutöfver är opassande... Och, min kära Charlotte, jag har så många gånger sagt dig det, du miste, såsom ej sjelf af adel, vara dubbelt försigtig för att ej ådraga dig någon ridikyl. Du har ej annåät att göra, än att befalla fram din vagn, då du vill fara ut, och ringa, då du har något att befalla. Adelheim kysste flyktigt sin frus vackra arm och lemnade rummet. Charlotte brast i tårar. Adelheim har-aldrig älskat migl suckade hon. Ack! hvarföre lemnade han mig ej min ljufva villa qvar!... hvarför så skoningslöst sönderrifva den bindel, som betäckte min syn! O, Gud! har då för mycket ljus bländat mina ögon ... eller hindrar mörk natt mig att se? Han går ifrån mig, utan att ens se sin son... Hur rätt hade icke du, min bror, min älskade bror! Hon erinrade sig Jeans ord, granskade till följe: deraf sitt sätt att vara, och märkte nu, att hennes mans anmärkning rörande deras Gustaf var riktig. Moderlig ömhet hade förledthenne att tro, det alla skulle finna samma nöje uti alt höra barnets framsteg berömmas, som hon fann uti att omtala det, och beslöt att aldrig mer i sällskap nämna sin son. Hon hörde en dörr öppnas; hastigt borttorkade hon tårarna, tvättade ögonen med kallt vatten, tog en bok och kastade sig på soffan. Det var amman med hennes son. Hon bortlade boken, för att taga barnet, som sträckte sina små armar emot henne. Herre Gud! utbrast amman, jag tror, att vår nådigaste mamma gråter! . . Jan, svarade grefvinnan, ,jag läser berättelsen om en olycklig fru... den är så rörande, att jag ej kunnat afhålla mig ifrån tårar. Charlotte tog den lille på sitt knä, öfverhöljde honom med kyssar och smekningar. I detsamma inkom hennes mor. . God morgon, min lilla grefvinna! Hur står det till? Hvad nu? Gråter du?, . Charlotte uppaukade samma saga för kommerserådinnan, som nyss för smman. . . Bevars, mig, sådana dumheter! utbrast gamla frun; kan Inte. ve iden varå svår nog ändå, utan. att man skall förderfya ögonen med att gråta öfver romaner? Annat var det i min ungdom !;-Ahse, god morgon, min lilla gossel,, . Sofver lilla grefven om nätternå nu?,