Aftonbladet – 15 juli 1847, sida 2

RARE Vv PPI PP IOC VIAvA en 22 VAR AVVIR 9 nemligen 2:ne trior (hvaribland den bekanta i E-dur) och en qvartett, hvartill ban mot ett honorarium af 400 louisdorer lärer öfverlåtit förlagsrättigheten åt hrr Schubert komp. i Hamburg och Leipzig. — Det förhanden var2ende tryckfrihetsmålet emot redaktören af Söndagsbladet lemnar, i afseende på hvad nyligen inträffat vid jurymansvalen, anledning till ett par väsendtliga erinringar. Vi hafve redan berättat, att de jurymän, som svaranden första gången valde, allesammans nekat emottaga uppdraget. Detta kan man ej undgå anmärka såsom orätt. Då lagstiftarne förordnat, att tryckfrihetsmål skola pröfvas af en nämnd, vald dels af parterna, dels af domstolen, så måste de på samma gång hafva förutsatt såsom en medborgerlig pligt hos dem som väljas, att emottaga befattningen, der ej verkligt laga förfall eller annat lika fullgiltigt hinder intröffar, hvilket vid detta tillfälle ej blifvit anfördt af någon bland dem, som afsagt sig Det är omöjligt att antaga, det lagstifiaren skulle ansett det kunna bero af blotta godtycket att efterkomma eller afslå kallelsen, ty under denna förutsättning skulle händelsen kunna foga så, alt mål af grannlaga eller obehaglig natur komme att antingen ligga neder, i brist af jurymän, eller också dessas väljande komme att ske af domstolen ersam, om den ena eller båda parterna förklarade sig icke kunna få jurymän. Det synes derföre af det nu inträffade och flera föregående exempel nödigt, att ett tillägg göres i tryckfrihetslagen, som uttryckligen förpligtar valde jurymin, att ej utan lagligt skäl afsäga sig kallelsen. Vidare har troligen en stor del af allmänheten lika med oss funnit något outgrundligt deri, att redaktören af Söndagsbladet valt Aftonbladets förläggare till en bland jurymännen, sedan de först valde afsagt sig. Det är nu andra gången, som detta skett. Förra gången ansåg boktryckaren Hjerta sig berättigad, att af uppgifna grannlagenhetssköl undanbedja sig uppdraget. Att Söndagsblidets utgifvare likväl äfven denna gången valt på samma person, måste vi således betrakta såsom ett bevis på red:s af Söndagsbladet ö:vertygelse, att de anfall som i sistnämnde blad ständigt förekommit mot Aftonbladet, m. m. icke kunnat verka till någon rubbnirg af den valda personens oväld vid det förekommöende målets pröfning. Detta utgör utan tvi:vel, särdeles när man betraktar sakens allvarsamma egenskap för Svaranden sjelf, ett förtroende, för hvilket de förra gången anförda skälen till afsägelse böra vika; men kontrasten emellan detta förtroende och Söndagsbladets förut oupphörligt yttrade tänkesätt, blir likväl alitid en märkvärdig egenbet i pressens hisLOria.