Aftonbladet – 14 juli 1847, sida 3

det ropet: hvad är det? hvad är det? hvarför står folket här och gapar? har någon fallit i sjön? Jag vände mig och såg mig omgifven af en temligen stor folkhop, som med hvarje ögonblick ökades. Något flat, ville jag smyga mig bort, men liknade nu sjelf en instängd våg; då fattade jag milt beslut lika fort som Mälarens bölja: jag bröt mig fram, Ett par öldre herrar frågade mig: hvad är det?... Förmodligen någon putsmakare, svarade jag, som velat roa sig med folkets lättro, ty mig. veterligt finnes ingenting i strömmen. Derpå förfogade jag mig bort, så fort sig göra lät, ochlofvade i tysthet att ej mera på öppna platser öfverlemha mig åt mina fantasier, åtminstone icke på ljusa dagen.n i Ännu förflöto några veckor i ostördt lugn: De glömde snart sitt fordna välstånd och lifvades dessutom af hoppet att innan kort återvinna det. Men denna glänsande förhoppning var blott eit stjernfall. Gustaf blef dyster, hans lynne ojemnt; då sörjde Albertlina, men utan att fråga, utan att klaga. Grönstedt, hvilken, lik en ond ande, kunde ikläda sig alla möjliga skepnader, hade smygit in sig i den unge, redlige Gustafs förtroende, och genom diktade berätte!ser om tidigare olyckor, hvilka tvungit honom att såsom underofficer ingå vid gerdet, tillvunnit sig hans medlidande, och blef småningom hans dagliga gäst, menr undvek sorgfäölligt att visa sig med honom i det allmänna. Då Gustaf, något förundrad, frågade honom skälet dertill, yttrade han: Herr kammarskrifvare, tro en man, som under sin lefnad gjort mången bitter erfarenhet i verlden! Genom ett visadt vänskapligt umgänge med någon af mitt stånd, skulle ni stöta er med -era kamrater och ådraga er missnöje af era förmän; och på sätt och vis skulle samma olägenheter äfven drabba mig. Men ingen undrer på; att jag går hit; vi ba ju så många beröringspunkter i och för-kompaniet.n Detta lät mycket väl höra gig, emedan det verkligen förhöll sig så; Och Gustafs öppna, redliga själ kunde ej misstänka, att äfven det enskilda umgänget med en i hans tanka så hederlig och bjelpsam menniska, som Grönstedt; var att gömma en orm i sin egen barm. — (Forts.) (4 C CARL von ZEIPEL. 0