Aftonbladet – 14 juli 1847, sida 3

hade Tufve, enligt prestbetyget, fört en oklanderlig )vandel, men visat sig ostadig. Ett vittne hade å vägen mölt fångförarne. Tufye, som var utan tröja, hade då stora blodfläckar öfver allt på skjortan och vesten eller lifstycket, som betäckte öfra delen af kroppen. MVittnet upprördes häraf och förehöll Pettersson, huru omenskligt det vore att så behandla fången. Härtill yttrade Pettersson icke något, men Tufve utlät sig: Pettersson har icke verit så svår; den andre deremot, som han bar med sig; har varit alldeles ryslig och slasit mig illa,. Risberg svarade på vittnets föreställningar: att fången ännu icke fått mycket, men han skulle få mer, när han kom till Åbyn. Sedan de farit vidare, hörde också viltnet jemmerrop uppgilvas. Pigan Bolilla berättade, att, då Tufve, under det Pettersson slog honom, bad om förskoning och under sin ångest en gång ropade: Ack Herre Jesus,, hade Risberg utbrustit: ropa icke på honom, han är icke här,. Mer än tio minuter fortsatte de härefter slå Tufve. Slutligen tillsade Pettersson: slå nu icke mera. Risberg svarade: Nej, min själ jag har tid att hvilon. Härefter gjordes likväl uppehåll i misshandlingen. Risberg inkallade vittnet latt hålla lampan, medan han löste Tufve, hvilken då låg på golfvet. Risberg frågade honom: Vet du hvar du är? Intet svar föjjde. På tillsägelse af Risberg: Kommer du upp till mig, yttrade han: Ja, ja, jag är ju uppe. Likväl blef han liggande. Risberg gick fram, löste händerna på honom. samt sporde honom om han ville hafva vatten. Åfven härpå följde icke något svar. Risberg fattade åter Petterssons kautschu, slog Tufve dermed två eller tre slag och tilisade vittnet, att hemta in vatten. Efter en stundbörjade åter begge våldsverkarne slå Tufve. Vittnet förmådde icke åse våldet. Hon utgick i köket, höll händerne för öronen, men undgick ändock icke att höra slegen. Golfvet befanns sedermera alldeles öfverhöljdt af Ibiod och vatten. Viunet Anders Jonsson träffade ifrågavsrande sg tillsammans med en vid namn Petter Mölier, med hvilken vittnet ställde sig att tala utanför Per Svenssons stuga, belägen ett par bösshåll från häradsfänlgelset. Ett åkdon märktes då komma fram efter vägen, och slag på slag föllo bland dem, hvilka åkte derpå. Åkdonet stannade utanför fängelset och vittnet gissade, att det var Pettersson, som ertappat rågon äf dem, hvilka rymt från honom. För att sc till, huru härmed förhöll sig, framgingo vittnet och Möller till fängelset, der Botitlla O!sdotter fanns stående utanför, hållsude hästen, som Var förespänd åkdonet. j Inne i det rum af fängelsebyggnaden, som ligger utåt vägen, hördes åter slag på slog, och någon bad: förlåt mig, herr vaktmästare; jag skall bekän En annan svarade: det är icke tid ännu, och på dennes röst tyckte sig vittnet igenkänna Pettersson. Våldet fortsattes imedlertid oafbrutet, och två eller tre gånger klagade den som våldfördes: Ack herre Jesus! Detta uppträde gick vittnet på det häftigaste till sipnes, och vittnet var flera gånger i begrepp att rusa in, men Botilla förmanade vittnet att icke göra det, emedan det kunde ske vittnet lika illa. Ehuru vittnet trodde sig om att tåla ett slag, kom vittnet sig likväl icke till att gå dit in, utan drog sig i stället något åt sidan. Om en stund trädde Pettersson ut, och han samt vittnet gingo genast emot hvarandra samt fattade hvarandra i hand. Vittnet förmanade honom: akta sig, akta sig, Pettersson!, och var angelägen awtvidare få tala med honom; men Pettersson tryckte handen tillbaka, yttrande: god natt, god natt! och skiljde sig ifrån vittnet. Vittnet kände. sig nu något lugnare och gick hem till sitt; men ännu var vittnet för mycket uppskakadt, för att kupna stanna inne. Vittnet påtog sig derföre en tröja och vände åter till fängelset, som är aflägset vid pass 3 bösskott från vittnets stuga. Der stod Petter Möller såsom förut; inne fortforo slag att utdelas och de orden yttrades: Upp med dig och bekänn! Vid denna tid kommo Göingeboer körande med flera ökar, och ena åkdonet, å hvilket två personer befunno sig, höll stilla utanför fängelset. Botilla Olsdotter utkom och tillsade, att de skulle köra sin väg; men de två förklarade, att de rådde hålla hvar de ville. Botilla återvände, och Pettersson utkom sjelf samt tilifrågades af Göingsboerna, hvad som stode på. Hvad som svarades af Pettersson kunde icke fattas af vittnet, som befenn sig på något afstånd; men Göingeboerna utläto sig: har hen gjort något, bör han stå lagligt straff. Pettersson erinrade: ni har väl icke stulit ifrån mig, eller jag från e, hvarvid Göingebocrna utbrusto i skratt och svarade nej Yuecrligare utiät sig Pettersson: jag får svara för mig och ni för er; vill pi mig något, så har jag hemma här,, hvarefter han ingicks Göingeboerna talte ännu något sig emellan, men sedan körde de sin väg. Något härefter utkommo två personer från huset och den ena yttrade: jag hade några löspenningar,. Den andre tillkännagaf: jag her löspenningar, och de vexlade vidare emellan sig några ord, dem vittnet, som låg gömåt bakom gärdesgårder vid fängelset, icke riktigt hörde. Slutligen utlät sig den ene: han blir nog rask i morgon), och båda gingo åter in. Det blef nu tyst och lugnt, och vidare afhördes icke. 1) : SO0 (Slutet följer.) ! ETRADE AE KK DE EOS SE NE AS sn om -sa AA