Aftonbladet – 14 juli 1847, sida 2

— Dagligt Allehanda för i går ianehöll en raritet, pemligen en atikel, insänd af hr presidenten von Hartmansdo: ff, och hvilken även vi bör aftryeka, dels emedan läsaren har dit nöjet alt deri konomisk trosbekinnelse i största korthet 2ffaitad, dels ocks:, för att dervid få bifoga några anmärkningar. Den lyder sålu: da: N Dagligt Allehanda JM 156, för den 10 dennes berättar, att jag vid Landtbruksmötet, talat för en fullständiys frihet i tillverkringen af bränvin, ock likhet i biskattning.n, hvarefter berättaren tillägger: ;Det är ändå intressant att se, det hr von Hartmansdorff, i vissa frågor, der ban slår sig på den fiberala sidan, kan vara lika radilal, som någon annan; men huru det står tillsammans med hr v. H:s i öfrigt förfågtade statsekonomiska åsigter, om handelsoch närings-lvång, skrå-inrättnirgarnes förträfflighet m.m. återstår för konom sjelf att förklara Sålunda nästan uppmanad att afgifva förklaring, lemnar jag den följande: Orsaken, hvarföre jag är prohibiliv i fråga om räringar öfvyerhufvud, men liberal i fråga om bränvinsbränningen, är den, att jag vill upprätthålla de förra, såsom nyttiga, men förstöra den sednare, såsom skadlig, och främst de små brännerierna, såsom skadligast. Något radikalare sätt till att undergräfva dem, än att blottställa dem för en obegränsad tältan med större brännerier, känner jag icke. Hvad är lileraismen i ingsväg annat, än att låta den svage, utan förfatiningsskydd mot den starkare, brottas med honom? — Denna brottning, med egna medborgare, kallas näringsfriket, och, med andra sambällen, handesfrivet. — Näringsfriheten medförer få rika och öfvermodiga, men många fattiga och förhoppningslösa menniskor, millionårer och proletärer, under den trefna medelklassens förminskning. Handelsfribeten medförer samma verkan, men i större scala, de stora näringssamfundens öfvermagt och de smärres utarmande. Beklagligt är, i begge hänseenden, aw de små alltför ofta löpa frivilligt, och med glädje till sin undergång, troende sig vara ryggstarka eller viga nog, för att icke blott uthärda brottningen, utan äf