Aftonbladet – 13 juli 1847, sida 2

vore sjelfskrifne ledamöter af alla tre afdelnin garne, och anmodades de, som ville arbeta för någotdera af dessa syftemål, att adressera sig i främsta rummet till dessa afdelningar af bestyrelsen. Innan föreningen trädde i positiv verksamhet, hade bestyrelsen ansett underrätt Iser böra inhemtas om förhållendet med alla de ämnen, till hvilka föreningens verksamhet sträcker sig och derför vtstakat den ovrdning, a!t hvar och en af bestyrelsens ledamöter väljer sig ett ämne, hvaruti han, med biträde af dertill hugad medlem af föreningen, samlar allt hvad som i laar och författningar är stadgadt, eller i tryckta Skrifter afhandlz dt. Berättelsen härom föredrages först för den afilelning, hvartill ledamo ten hörer och af denna för bestyrelser, som framlägger såväl berättelsen, som de deraf föranledda försa3 till föreningen. Vissa ledamöer hade redan åtagit sig utredandet af förhå!landet med följande ämnen, aemligen: hr revisionssekreteraren Quensel fattigvården inom Stockholm, prosten Fröst skolorna för fattiga barn; notarien Brinck angående tillståndet med utländska sällskaper at samma syftning, som skyddsföreningens; hofpredikanten Wenström länsfängelset i Stockholm; fångpredikanten Wallinder Stockholms stads fängelser. Den allmänna sjukvården hoppadezs bestyrelsen att hr doktor Wetterbergh, som nu är bortrest, skulle vid sin hemkomst insamla underrättelser om. Många ämnen återsiode ännu, bland hvilka nämndes matinrättningarne, de fatliges lefnadssätt och deras bostäder, i anledning hvaraf ordförenden uppmsnade föreningens ledamöter att lemna bestyrelsen sitt bistånd. Hr öfverste C. af Forssell, som rest på landet, hade till bestyrelsen insändten skrift, sm upplästes cch befanns innefatta ett förslag och uppmaning till stiftande af filialskyddsföreningar af fruntimmer i hvarje församling inom hufvudstaden. Detta förslag, hvartill öfversten hade hemtat anledning, dels från qvinnobjertats i allmänhe! kända deltagande för de olycklige; dels från den erfarenhet man på andra ställen speciclt bade om de lyckliga verkningarna af fruntimren: bemödsnden i dylikt hänseende, och till bevis hyarpå förf. äfven bade bfogat ett bref frin den Belgiske m-nniskovännen Suringar, gaf anledning till en temligen långvarig diskussion. Hr friherre Söderling Hermelin anhöll att i an-ledning deraf få yttra några ord, hvartill han ansåg sig desto mer berättigad, som händelsen låtit honom, under ett vistande i Amsterdam för 4 7, år sedan, göra bekantskap med den omnämnde hr Suringar. Denne hade fästat friherrns uppmärksambet på ett fruntimmer i Hamburg, fröken Amalia von Sievebing, som egnat sig åt en verksamhet af samma art, som skyddsföreningens. Här saknas väl icke helt och hållet erfarenhet i sådan väg, men friherren ansåg dock godt att derjemte begagna utlandets. Amalia von Sievebing vore väl icke det enda fruntimmer i verlden, som hade egnat sig åt vården om de fattiga klasserna, men då baronen närmare kände hennes verksamhet, anförde han henne såsom exempel. Hon är dotter af en bland Hamburgs senatorer och egde, att börja med, en icke obetydlig förmögenhet, den hon beslöt att använda till filantropiska ändamål. Hon fann ej under sin värdighet alt under choleratiden understödja sjukvårderskorna på hospitalen. Sedan egnade hon sin kraft och verksamhet åt bildandet af ett sällskap för fattiges i Hamburg materiella och intellektuella förkofran. Hennes arbete hade i början ingen framgång, hennes medel togo slut, och hon var nära att misströsta; men såsom alla goda företag med tiden vinna understöd, så fick hon det ock, samt blef iståndsatt att bilda ett sällskap, bestående af 30 köpmansfruar. Stadgarne för detta sällskap voro mycket stränga, särdeles beträffande nya ledamöters inväljande, och dels detta, dels stiftarinnans esprit hafva gjort att sällskapets verksamhet varit mycket fruktbringande, oaktadt dess penningetillgångar äro små. Hon hade meddelat baronen sällskapets årsberättelser, af hvilka man kan se, att det icke så mycket är penningar, utan mer de rikares deltagande, som behöfves för de fattiga klassernas förkofran. Det är ofta en ganska obetydlig brist, som sätter den medellöse i förlägenhet. Till en nödvändig utgift kan han hafva 90 procent, men sakna de öfriga 40, och då är hjelpen honom dyrbar, ehuru liten den är. Inom det af fröken Sievebing stiftade sällskapet har ett fruntimmer den funktionen att utlösa panter för fattiga, ett annat att på kommissionskontoren, eller genom andra medel, skaffa barn tjenst o. s. Vv. Ett hospital är af sällskapet inrättadt för sjuka barn, ett annat för 70—80 års gamla personer, som ej hafva något försörjningsmedel. Dessa bo tillsammans i ett hus med små rum, som ej kosta mycket, och hafva i samma lokal gemensam matinrättning. Friherrn intresserade sig lifligt för hr af Forselles förslag, men ansåg dock vigtigare att börja den deri omförmälda verksamheten i mindre skala. Dessutom tillstyrkte talaren att hemta och begagna årsberättelser från fröken v. Sievebing och den bekanta inrättningen, Das Rauhe Haus, i Hamburg. Hr L. J Hjertfa fann äfven hraf Forsells förslag berömvärdt. Det hade med klarhet och rigtighet uppfattat qvinnans böjelser och den fina takt hon äger just för sådana omsorger, som kunna befordra filantropiska ärdamål. Hen fruktade likväl, att det ännu måhända vore för tidigt att vilja sätta förslaget om fruntimmersföreningar i alla församlingar i verkställighet. Han trodde, att, serdeles med den utsträckta verksamhetssfer föreningen fått emliigt de nu antagna stadgarna, vore det i främsta rummet nödvändigt, att erhålla ett stort antal nitiska och driftiga ledamöter inom den gemensamma föreningen, och deribland äfven damer, framförallt om man l kunde få många sådana, som den nyss omtalta fröken Amalia von Si evebing. Om man började härmed, att de redan befintliga ledamöterne hvar i sin stad gjorde allt hvad de kunde att befordra detta sy ftemål, så kunde föreningen möjligen snart hinna det första vigtiga stadiet af sin verksamhet, nemlioen att stämma hela den allmänna opinionen till ett varmt intresse och deltagande för detta sällskaps syftemål; att hvarje bildad samhällsmedlem ansåge för en pligt eller en tillfredsställelse att befordra detsamma genom personligt deltagande i föreningen; att den om det tillåtes nvyttia detta uttryck. måtte