Aftonbladet – 12 juli 1847, sida 2

märker sig med synnerligen varm väderlek, tillrade Ikväll stora svettdroppar ned ifrån hans panna. Omsider fick han tillfälle att fråga Blomberg, hvad som iaträffat. Det vete tusan djeflar! svarade denne; det enda, jag ve, är att den hundsfot en måte äga betydande relation-r. ,Hva...? Jo! jag fick order att irfiana mig bos landsböfdirgen i dag klockan no... jag ger mig af opp på kansliet... der säger mig vaktmästaren, att landshöfdingen redan gått ner i sna rum, och att jag skulle gå efter... så gj rde jag... och i salen tillsäges jag :f en betjent att vänta, tills bans nåd rngde. Efter enliten stund öppnas dörren, kronfogdn kom, och såg ut som en slickad katt... I deisamma 1ingde hans råd, och jag måste in... Nå, sade hans nåd, det har yppats åtskilligt, rörande Wäsströms rättegång, som gör, att jag vill ha alltsammars nedtystadt ... Det kommer icke a!t utfärdas någon lysnirg efter honom. Ni kan äfven siga Bergen, att han icke understår sig yrka något åtal vidare mot Wäsström, såsom person ... förstår ni... ce! jag befcller er att ni vid seqvestreringstillfället uppför er ytterst höfligt och ariigt emot fru Wäsström cch inte begagnar era vanliga chikaner! ... Ni förstår väl, a!t detta skall vara tyst. Jag bockade mig. När jag kom ner, väntades jag af krocfogden och måtte ha sett underlig utisynen, eftersom ban såg på mig, liksom han velat se midt igenom mig, och frågade: Nämde landshöfdingen något om Wäsströmska saken?... Jag berättade, hvad han sagt... Precist detsamma sade han åt mig också, yttrade kronfogden... Hsr landshöfdingen förälskat sig i den vackra frun, mina tro?, hvisk.de kamrern. ,Det tror jag intel svarade Blomberg. Snarare har crkebiskopen i sin ungdom varit god vän med falren, prosten Wiäsström., Der ha vi ögget!... mumlade Bergen. Tyst! gamla kärngen ger akt på oss! hviskade Blomberg och linkade bort. Berg var uisinnig; men detta störde ingen annan, än honom sjelf. Han hade genom lång öfning hunnit derhän, att ban aldrig gaf sin harm luft.