Aftonbladet – 9 juli 1847, sida 2

Grefve Frölich hade för 90 år sedan, med tillhjelp af agronomen Johnsson, försökt användandet af Stephens ängsvattningsmethod, men i anseende till den begagnade markens otjenlighet ej vunnit något godt resultat. Ilan trodde dock, att nämnde method vore tjenlig på passanne lokal, liksom den af löjtnant Edman använda på för densamma passande jord. Det vore rätt olyckligt, om en bestämd opinion uttrycktes om den enas eller andras uteslutande företräde. Uppdämningen vore icke under alla förhållsnden skadlig, fastän den kunde vara det på svag jord. Exempel på dess nytta lemna Årbogaån, Upsala kungsäng och flera ängar kring Mälaren, hvilkas jordmån är lera och mergel, der naturen sjelf verkställer uppdämningarra, och der ängskafle ger god skörd. Den rättaste opinionen trodde talaren vara, att hvar method är tjenlig på passande lokal, och att ingen är förkastlig. Grefve Beckfriis hade blifvit missförstådd. Han hade icke velat hafva ängar, som vattnas genom uppdämning, stående under vatten hela vintern. Om man uppdämmer ängarne en eller två gånger om hösten, så får starrgräs ej framgång, utan qväfves tvärtom; men får vattnet stå för länge i värme, så förstöres gräset. Talaren trodde icke uppdämning vara mycket praktiseradhär; men på LineburgerHeide, der den är använd, har den, utan markens besåning, verkat den förbättring att, i stället för ljung, växer der nu på många ställen gräs, som kan slås två gånger. Hr Westfält hade en 22 tunnlands äng med vattendrag midt igerom. Ofvanför dem hade en dam anlagts, som kostat 5 rdr pr tunnland och ökat ängens afkastning med 2400 lisp. hö. Vattnet hade intill 4845 afsläppts från ängen när värmen inträdt, d. Vv. s. den 45 Maj eller 4 Juni; men under det förra torra året 4846 hade talaren låtit vattnet stå qvar, så att det hållit jorden fuktig ända intill slottern, hvilket. haft till följd, att afkestningen å hvart tunnland ökats från 9 till 44 lass. Talaren ansåg derföre nyttigt att, rär torka inträffar, låta så mycket vatten stå var på ängarne, att växternas rötter äro dermed betäckta. Löjtnant Edman hade anlagt både siloch damängar: i Westernorrland af det sednare slaget 2 å 300 tunnland, i Westerbotten af det förra 3 å 4000 tunnland; men tiden medgåfve icke här att uppdraga skilnaden mellan dem. I allmänhet, trodde talaren, hade man här för liten erfarenhet om Yerkan afcsilängar. Grefve Frölich hade nämnt om ett försök med användande af Stephens method, hyilket, till följe af jordmånens otjenlighet, misslyckats. Talaren hade alltid hört samma resultat af denna method, och trodde den vara bättre på pepperet än på fältet. Hr v. Celsing hade ej erfarenhet em andra dämnipgsängar än naturliga, nemligen omgifnipgarne kring Hjelmaren, hvilka vid nögt vatten i denna sjö öfversvämmoas till en vidd af 87,000 tunnland. Dessa af naturen uppdämda ängar gifva stora höskördar, men gräset är mycket dåligt, och talaren trodde, att i samma mån som dämning ökar qvantiteten, försärerar den qvaliteten. Silängar hafva det företräde, att gräset på dem blir bättre, och vinsten af en äng bestämmes ej ensamt af myckenheten af gräset derpå, utan äfven af dettas beskaffenket. ) Hr Hammarshköld ansåg uppdämning af ängar (om vintern vara skadlig. Frih. von Kramer erinrade, i anledning af hr von Celsings uppgift om de stora landsträckor omkring Hjelmaren, hvilka äro odelbara, men nu ofta öfversvämmas, om vigten af att på något sätt utverka anslag till förekommande af denna olögenhet. Friherre Hamilton : Dämningar hafva här blifvis förordade och det har varit en tid, då de ansetts medföra mycken fördel, som också verkligen vunnits, hvad afkastningens myckenhet beträffar; men denna afkastning är ej god till sin beskaffenhet, utan står efter odlade ängars och än mer de rnaturliga äpgarnes i närande kraft. Ofversilningsängarne medföra deremot förmånen både af mycken och af god afkastning. 8 å 9 tunnland bhärraktig jord vid Boo, som med yttersta svårighet befriades från dess vattensjuka, hafva så förbättrats genom öfversilning, att de i fjol gåfvo 300 lisp. det hästa hö. Öfversilning förbättrar jerden år från år, hvaremot luppdämning försämrar den. — I bergstrakten melIlan Sachsen och Böhmen är öfversilningsmethoden så allmänt använd, att hvar åkerbrukare kar siläng: också stod under förra sommarens starka Julihetta marken herrlig. I anledning af frih. v. Kremers yttrande engående Hjelmarens sänkning, vill jag nämna, att min far, som i början af 480C:talet var landsköfding i Nerike, fästade sin uppmärksamhet på skadligheten af Hjelmarens öfversvämning af en så stor jordrymd, Isom den uppgifna, hvarå gräset är så dåligt, att jdet säljes för hälften billigare pris än annat. Han lyckades år 184G eller 1847 åstadkomma en förlening, som skulle bekosta undersökningar, huruvida seglationen kunde komma att lida af Bjelmarens sänkning. Denna är ej så stor. Under de torra sonirarne 4845 och 4846, då vattnet i Hjelmaren stod mycket lågt, kunde seglationen obehinrdradt fortsättas. Men strandegarne, som fruktade att .de skulle förlora det gräs, öfversvämningarne bidrog att frambringa på deras mark, motintrigerade min faders bemödanden, så att det i saken afgifna utlåJtandet afstyrkte den föreslagna sänkningen, emedan Iden skulle hindra sjöfarten. BDervid stannade saken. För några år sedan ingaf jag till länets hushållningssällskap, med ledning af de af min fader in.ihemtade upplysningarne, en promemoria, i hvilken jag ånyo föreslog vattnets uttappning. Således är Iredan en början gjord. Er v. Celsinj: Efter Hjelmarens sänkning icke får förekomma, så ville talaren blott i största korthet rIhafva anmärkt, att tvenneimetoder dertill uppgifvits, -Ibegge upptagna till 3 å 400,000 rdrs kostnad, enär , Iman, enligt dem begge, velat sänka Hjelmaren un;jder hafsytan. Men hr C. har funnit, att man, efter Stephenska (Skottska) metoden kan sänka Hjelmaren, genom fallet i Hylleström (?), tillräckligt, Jutan att det kostade mer än 30,000 rdr. I Hr Edman ville endast påminna, att när jorden Ljgenomkälas förstöras växterne. Vattnar man nu så, att vattnet icke står nog högt, så kan det skada, -lom detta vatten öfvergår till is. Men i Norrland Janlägger man vattnet så högt, att isen icke går till bottnen, alltså ej kälar jorden, utan denna bibehåller växterna i godt skick; och isen sjelf till och med smälter fortare. Grefve Frölich trodde sig böra anmärka den besyn.nerligheten, som skulle följa af löjtnant Edmans fram3 ställning, att:kälen skulle skada jorden. Grefvenförmo-Idade, att hr E. skulle ändra sina tankar, när han fått höra honom. Grefven ville i allmänhet anmärika, att frågan om ängsvattning aldrig bör eller kan t r r i ) A uppstå för lokaler, som sakna aflopp: sådane måste alldeles afräknas: de blifva bottensura af vatten. Talar man om de öfriga, så är öfversvämning välgörande. Man hindrar April-frosten genom att hålla ;vatten öfver marken; och detta drar verkligen kälen ilur iorden. s 4