Aftonbladet – 5 juli 1847, sida 2

28 VÄRK YURVRIVMARS 1 8MÖP 0 BR OM verk. NNE some SL Calmar-Posten meddelar det underdåniga utlåtand, som Konungens Befallningsbafvande i Calmar län den 44 dennes afgifvit öfver kaptenen baron Carl Raabs underdåniga besvär, i anledning af honom vägrad tillåtelse att, på srund af Kongl. kungörelsen den 26 Nov. 1816 få på predikstolarne uppläst kungörelse om ett sammanträde å Gamleby, för att öfverlägga om sättet att väcka fråga angående Tjusts skiljande från länet. Vi meddela här det hufvudsakligaste af denna handling, för att, i anledning deraf, göra några korta anmärkningar: De uti det öfverklagade utslaget upptagne skäl eda visserligen för hvarje oförvilladt begrepp till len öfvertygelse, att, såvida bestämde lagars helgd skall respekteras, ett så beskaffadt folkmöte, som let, hvilket här är i fråga, icke kan af E. K. M:ts -mbetsmän medgifvas, vid hvilket förhållande det unde synas nog att i stället för ett utveckladt utåtande endast hänföra mig till samma utslags innehåll; men då ärendet väckt en viss uppmärksamhet isynnerhet hos den stora massa, som kan tänka, utan att just derföre kunna tänka redigt, samt saken i alla fall är af synnerlig vigt; så täcktes E. K. M. i nåder tillåta mig att i underdånighet närmare utreda de åsigter, som legat till grund för det öfverklagade beslutet. Det är kändt, hurusom rättighet att genom kungörelser eller på hvad annat sätt som heldst sammankalla menigheter till folkmöten, för att öfverlägga om mera eller mindre allmänna ärenden, icke varit genom landets äldre lagar någon enskild man medgifven; äfvensom hvar man vet, att icke heller genom något häfdvunnet bruk dylika möten här i landet vunnit tillåtlighet. Att personer, som trott sig kunna begagna folkmöten till vinnande af enskilda, med det allmännas väl föga öfverensstämmande, ändamål, icke desto mindre i förra tider företagit sig att sammankalla, såsom orden då lydde, Kongl. Maj:ts undersåtare af allmogen, det visar sig af den d. 4 Juli 1743 utfärdade Kongl. förordningen, som förbjuder hvar och en att utsända några budkaflar, skrifteliga eller munteliga befallningar till allmogens sammankallande. Väl har ändring häruti blifvit tillvägabragt genom Kongl. kungörelsen d. 26 Nov. 1846, sålunda nemligen, att, med afvikelse från 4743 års förbud emot alla af enskilda personer sammankallade folkmöten utan undantag, sådana möten äro medgifna för menigheter inom socknar eller härader, och få genom till formen bestämda, från predikostolarne upplösta kungörelser, föranledas. Men en sådan medgifven rättighet afser endast vissa ämnen, nemligen sådane, som utgöra en orten samfäldt rörande angelägenhet, derjemte äro antingen ett rättegångseller ekonomi-ärende, samt icke enligt författningarne annorlunda böra behandlas, det vill säga i annan ordning, än den, som för rättegångsoch ekonomi-ärendens handläggning är föreskrifven; och det är således klart, att 4743 års förbud mot folkmöten, och sammankallande dertill, ännu fortfar att vara gällande i afseende på alla ämnen, som icke äro af nyss ofvan omförmälda beskaffenhet, med undantag likväl för de genom flera författningar serskildt tillåtne egendomsauktioner. Derefter upptager utlåtandet den frågan om föremålet för sammanträdet kan anses såsom en rättegångseller ekonomi-fråga, hvilket Konungens Befallningshafvande söker visa att den ej är; men som denna del af ämnet är af stort intresse, då det blott genom en hårdragen advokatyr synes vara möjligt, att betaga frågan om en länsinrättning den vigt för en hel oris befolkning och den allmänna natur, att vara en orten samfäldt rörande angelägenhet, som berättiga att göra den till föremål för petitionsrätten, utesluta vi den helt och hållet; heldst den synes vara utan all inflytelse på sakens gång. Man finner af hr Nermans här ofvan anförda ord, att han anser all församling af menigheter, på enskild uppmaning, lagstridig; såväl efter våra äldre lagar, som efter 4743 års förordning. Så är det likväl icke. Vir Allmänna lag har aldrig förbjudit män att samlas; den Ihar endast förbjudit dem att samla sig tillhop: och sätta sig upp emot Konungens eller des: IBefallningsbafvandes bud; (se 6 kap. 2 Missg Ibalken). Svenska folkets rätt att hålla folkmöIten bar aldrig varit i lag ifrågasatt. Att polis. Imakten kunnat försöka och lyckas att bindr: Ifolkmöten, bevisar intet mot deras laglighet Då inga oordningar egt rum och icke syftemå let varit brottsligt, måste man dock erkänna latt i få fall dylika försök skett. 2743 års för Ibud mot budkafle bevisar ingenting annat, äl latt man ville förhindra det sättet för 2allmo gens sammankallande, och förordningen visa .Igenom dess i samband dermed stå nde förbu