Aftonbladet – 30 juni 1847, sida 4

nn tonig Kyrkosång, men outplånligt är mig det motbjudande intryck, hvilket sången i några kyrkor efter!emnat. Det var ett verkligt bellum omnium contra omnes Man tyckte sig höra alla skalans toner på en gång, hvarvid, caktadt föresjungarens väldiga stämma, hvar och en gick sin egen väg, och, i oupphörligt sväfvande toner, omkrusade den fortgående melodien. Ett sådant skri kan blott en, alltifrån ungdomen, körsinnet döfvande vana bli drägligt, men bjertats upplyftelse blir dock en omöjlighet., Huru mycket af sanning eller öfverdrift denna dom innebär, må oväldige afgöra; men visst är, att vår Kyrka läst kan afskudda sig detta, vare sig mer eller mindre förtjenta eller alldeles oförtjenta vanryekte, och a:t sång i stämmor är ett lätt och säkert medel dertill. Genom den kan et jättesteg tagas till sångens, gudstjenstens och äfven predikoordets upplifvånde, synnerligen behöfligt i en tid, då ordet ensamt vanligen så litet belönar arbetarens mösga för tro, fromhet, omvändelse och bättring. Eyrkosångens enkelbet, grundsd i naturen af dess bestämmelse, gör den svårlärda, för sitt konstrikare ändatrål förträffliga notskriften för folket mer än öfverflödig. Eburu nödig för organisten, är den detalis icke för folket och församlingen, för hvilken sifferskriften är mer än tillräcklig. Dess till det underbara gränsande lättlärdhet är öfverallt känd genom Psslmodikon, ehvar detta ej blifvit försammadt, hvilket, der så är, snart kan hjelpas. Läraren till fyrstämmig sång ibland folket behöfver ingen högre musikalisk bildning. Det är nog, om han bar öra och håg alt sjelf från psalmodikon inhemta till firdighet de fyra stämmorna och nedlåter sig aw vid öfningen genomgå dem med sångare afhvarstämma serskildt och alla gemensamt. Kan han på klaveret slå den enkla Mässan och Psalmen, så är detta godt; men äfven utan denna förmåga kan han lyckas, om ban vilt. När vid utförandet en röst är säker i hvar stämma, hvilket lätt vinnes, då följa de andra, efter måttlig öfning, utan svårighet. Man har klagat öfver mängden af melodier och deras svårlärdbet för folket, ehuru deras antal ibland oss icke öfverstiger 300, men kort efter Reformation, utan klagan, i Tyskland uppgingo till 2000, då hvar psalm hade sin egen meledi, med vård om psalmordens sinne, ämne och innebåll. Ett bevis huru sång i stämmor öfrar församlingens öra, må anföras: Efter 3 å 4 är kan man, ehvar sång i stämmor varit införd, välja hvilken obekant melodi som helst. Den genkännes från Orgeln, och församlingen sjunger, redan vid 2:dra och 3:dje versen, så säkert och fuiltonigt, som vore melodien känd och öfvad efier åratal. Redan i Aprit förlidet år utgick Hans Maj:t Konungens Bref till Demkapitlen om Dess. höga bifall till Rikels sist församlade Ständers underdåniga önskan om utgifvandet af en Kyrkopsalmbok med Melodier och Fyrslämmig harmoni i Sifferskrift, hvartill undertecknad bifogade tryckt anmälan om subskription för Kyrkor, Skolor och enskilsta. Den bar så litet haft framgång, att visshet ännu icke är vunnen om säkerh t emot förlost vid bokens utgifvande af trycket. Frän fem Stift är ännu subskribenternas antal icke kändt genom inkomna listor: Från flere af de öfriga är den knapp, från ett af de större endast 30 exemplar. Jemte förbindligaste anhållan om snaraste insändande från dessa Stift af subskriptionslistorna, anmäles boken till subskription å nyo offentligen, med vördsam anhållan till alla, som vi!ja understödja detta för kyrkosången vigtiga företag, alt till undertecknad eler förläggarne Hrr P. A. Norstedt Söner i Stockholm insända enskild eller samfåldt subskriptionsförbindelse. Bokens pris blir så 4 Rdr Bko för bundet exemplar. Tierp och Ö. Våla i Maj 1847. JoHAN DILLNER. Undertecknad bar både i Funbo och i Upsala kyrkor hört sång, exequerad efter Hr Prosten Dillners method, af röster bland allmogen af båda könen: Han har hört denna sång med lika stort nöje, som sann uppbyggelse. Jag har gjort mig underrättad om den method genom hvilken undervisninpgen i denna sång blifvit meddelad. Jag bar funnit den lika lättfattlig, som ändamälsenlig, och kan ej annat än högeligen önska dess allmännare användande, såsom ett lika ypperligt, som enkelt musikaliskt bildningsmedel, hvilket, rätt nyujadt, icke blott skulle bilda en kärna för kyrkosången i stämmor, utan ock högst fördelaktigt verka på renheten af den unisena I Choralsångeon. Hr Prosten Dil!ners Siffersystem, som uppitager kyrkotonarterna, inskränker sig inom octaverna, och på en gång inleder till kännedom af de enlaste melodiska och harmoniska förhållanden, samt af sjelfva kyrkosångens natur, användt såsom det blifver i Hr Prostens Kyrko-Psalmbok, synes mig således väl värdt den uppmarksamhet och bifall det redan vunnit, och skulle jag för min del högeligen önska, att den af Itrycket måtte utgifvas, och blifva en altarets egendom i onlighet med den åsigt, som Rikets Ständer idetta ämne yurat.. Upsala den 26 December 4845. E. G. GEIJER. Band de både uppbyggligaste och njutningsrikaste stunder af sin lefnad räknar undertecknad de timmar, lå han i Funbo kyrka bivistade en Böndagsgudstjenst, och sedermera i härvarande Trefaldighetskyrka en af S. M. Adjunkten Paban anställd andlig concert,samt vid begga dessa tillfällen hörde choraler, inöfvade och utförda enligt Kongl. Hofpredikanten och Prosten Dillners method, sjungas af allmogen sjelf — eller af allmogen tillhöriga sångare och sångarinnor. Undertecknad bekänner, att ban vid förstnämnda gudstjenst, der allmogens eller melniga församlingens egen kyrkosång instämde med det presterliga mässandet och predikandet till danände af ett fullharmoniskt och oförgätligt helt, för första gången i sin lefnad erhöll en rätt liflig föreställning, hvad den evangeliskt-lutherska kyrkogudstjensten kan vara — i sann, enkel, rörande, upplyftande högtidlighet. Tvifvelsutan är detta ock, bvad den bör vara, cnligtisin af Lusher uppfattade grundtanke, der den till Tempelsång lupphöjda Folksångens religiösa betydelse och vigt intager sin plats just i sjelfva den innersta hjertpunkten, Undertecknad kan, i kraft häraf, ej annat än yttra den önskan, alt den Folkskyrkosång, hvars id och methodlära genom Herr Dillner framträdt såsom en frukt af snillets och andaktens förenade ingifvelser, måtte blifva — och snart blifva — en den allmänna Svenskakyrkogudstjenstens gemensamma egendom. Han kan vid sådan önskan desto mindre hysa någon betänklighet, som han varit åsyna vittne till, att en på-så enkla grunder bvilande och inhemtad sångkonst, långt ifrån att hos de sjungande försvaga den egna uppbyggelsen eller bortleda från den egentliga religiösa känslostämningen, tvert-lom förhöjer dess: innerlighet och djupare bekraftar dess 4 jintryck. Också har han, i en ej fjerran från Funbo belägen landsbygd, der han under de sednate åren plägat tillbringa sina somrar, egt tillfällen att erfara dot fromma behof och den oskyldiga glädje, hvårmed personer, utflyttade från nysssämnde sockens allmoge och fostrade i den dersiädes under Horr Dillners kyrkoherdetid inrättade sångskolan, begagna lediga och enskilda siunder till sjungande af så!unda inlärda psalmer, eller till ialärande af nya med tillhjelp af det Dillnerska Psalmoi dikon, i en sinnesförfattning, der medvetandet af en reInande och styrkande andaktsöfning har inom sig uppatagit de fordna folkvisornas menlösa sjelfajutning. Upsala den 28 December 1845. ) P. D. A. ATTERBOM. Hos C. E. FRITZE. (Storkyrkobrinken J4 5) och ho de öfrige Herrar Bokhandlare i Stockholm och lands ja orterna emottages subskription på: ! rHi aganarac TamsnaApPa