Aftonbladet – 30 juni 1847, sida 3

påkalla en ny grund äfven. för vårt lands lagstiftning. i förevarande ämne, alldeles motsatt den hittills gällande. — den-grund nämligen, att en hvar? som släpper kreatur utom eget område, skall vara skyldig att svara för deras vård, eller gälda den skada de kunna göra å antors ägor eller tillhörigheter. Det har likväl ej kunnat undfalla kommitteen, att denna grund för lagstiftningen i ett land, så vidsträckt och med så skiljäktliga lokalförhållanden som Sverige, ej må: utan betydliga modifikalioner antagas; men med .den korta tid kommitteen haft för begrundandet af detta ämne, har kommittcen ej tilltrott sig att ingå i någon detaljerad uppgift af sådana modifikationer. Den tillåter sig blott antyda, det de möjligtvis skulle bestå deri, att olika lagbestämmelser gjordes gällande för skogstrakt och för odladt land, för afrösnings och för inrösnings jord till skiftade hemman eller bylag, för utägor och för vägar till hemman eller by, som ej undergått skifte 0. s. V. Under förutsättning, att de nödiga modifikationerna i nu antydd syftning tillbörligen iakttagas, tvekar kommitteen ej att tillstyrka, det Landtbruksmötet må, :såsom sin allmänna opinion, uttala den önskan, att lagstiftningen, med upphäfvande af hvad om stängselskyldigheten hittills varit stadgadt, måtte till efterlefnad för landet i allmänhet fastställa ofvan anförda grundsats, i afseende på skyldigheten för den, som utsläpper kreatur, att svara för deras vård. Annu torde det likväl dröja länge nog, innan de intressen, och kanhända äfven fördomar, som motverka antagandet af denna grundsats, så förlorat sin öfvervigt, att lagstiftningen finner sig kunna eller böra genom tvång göra den gällande. Förberedandet häraf skall otvifvelaktigt, såsom motionären föreslagit, lämpligast ske genom frivilliga föreningar; och kommittåen tillstyrker derföre, att mötet må, i sammanhang med föregående opinionsyttring, uttrycka den ytterligare önskan till lagstiftningen, att ett stadgande ju förr dess heldre måtte utfärdas af det hufvudsakliga innehåll, att der grannar möjligen kunna komma öfverens att sig: emellan upphäfva stängselskyldigheten och hvar för sig ansvara för vården af sina kreatur, sådan öfverenskommelse må äga oförändrad och bindande kraft, äfven om äganderätten till jord inom grannelaget öfvergår till annan eller andra personer, än som i öfverenskommelsen deltagit. Under den tid stängselskyldigheten kommer att fortfara, skulle det tjena till ganska stor lindring i fullgörandet af denna skyldighet, om någon nedsättnipg kunde medgifvas i hvad lagen nu fordrar med afseende på hägnadens beskaffenhet, om nämligen det fall finge göra tillfyllest, att den utestängde endast större kreatur, och att deremot de mindre, såsom svin, får och gäss, skulle hållas under särskild vård. Ett stadgande härom utgjorde första steget till den mera omfattande grundsatsens genom förande, och skulle, efter kommitteens tanka, bereda en ganska billig eftergift i den betungande stängselskyldigheten, utan något förnärmande, hvaröfver kreatursägaren hade rättmätigt skäl att klaga. I motionärens förslag, att allmänna medel skulle användas till premier för så beskaffade öfverenskommelser, som här förut äro nämnde, vågar kommit(en ej instämma. Kommitten gör sig den förhoppning, att i den mån de nu uttalade åsigterna mer och mer vinna insteg hos tänkande jordbrukare, landsorternas hushållningssällskaper nog skola utfinna medel, genom hvilka tillvägabringandet af sådana öfverenskomimelser. må kunna påskyndas och ernåendet af ändamålet med desamma tjenligast underlättas. LO Stockholm den 4 Oktober 1846. 7 Zz J. W. Sprengtporten. P. A. raab. E. Nonnen. — J: Richert. P. Sahlström.