Aftonbladet – 30 juni 1847, sida 3

garne. Med en så ringa befolkning, som der finnes vore det omöjligt. För min del kan jag således icke instämma i den åsigten, att det skulle vara möjlig alt stifta en lag, gemensam för hela riket, som ålade kreaturs ägare att hålla vallhjon. Skall i detta fal någon ny lag stiftas, så bör den blifva olika för skogsprovinser och olika för provinser der stora slätter finnas. Men äfven inom samma provins är ofta vär sendtliga lokala olikheter. Det finnes provinser, som till en del bestå af skogsbyggder med stora vidsträckta betesmarker, der vallning vore särdeles besvärlig, så vida det icke vore för en mängd kreatur; under det landra delar af samma provinser bestå af slätt land, der vallning möjligen kunde åläggas dem som äga kreaturen. Gretve D. Frölich instämde uti hvad så väl motionären hr Kylberg, som öfrige talare anfört om möjligheten af den nuvarande stängselskyldighetens örsvinnande, och ansåg sig icke böra fästa sig vidare vid de anmärkningar som af kammarherren von Paykull deremot blifvit gjorda, än såsom endast varande af exceptionell beskaffenhet, fordrande en och annan modifikation uti den allmänna författningen. Samma fråga, som här nu diskuterades, hade vid sista riksdagen blifvit väckt inom ekonomie-utskottet, men möttes af ett absolut motstånd från böndernas sida. Önskar man någon ändring uti ifrågavarande lagstadgande, så måste man hufvudsakligen fåsta sig vid att Söka undanrödja opinionen deremot-hos allmogen. Dertill har motionären föreslagit 2:ne sätt: det ena att åstadkomma föreningar, det andra att taga sin tilllykt till premier — och det torde bero på omständigheterna hvilketdera sättet torde vära mest användbart. — Slutligen hemställde hr grefven till ordföranden och ledamöterna huruvida icke frägan måtte anses vara af den vigt, att den borde hänskjutas till en kommitte, innan öfver densamma någon bestämd opinion af mötet uttrycktes. Fjerde allmänna sammankomsten. Man öfvergick till vidare behandling af den genom kapten Kylberg väckta motionen om nödvändigheten af en förändring i närvarande Stängs tförfaltring. Ötverståthållaren, friherre Sprengtporten öfverlemnade till hr ordföranden det betänkande, som den öfver denna fråga nedsatta kommitteen funnit sig befogad att afgifva; —samt anmärkte att tidens korthet tvungit kommitterade att tilläfventyrs förbigå åtskilliga vigtiga motiver. Men heldre än att uppskjuta med afgifvandet af detta betänkande, hade man ansett sig böra meddela detsamma under närvarande möte, äfven med dess möjliga nuvarande ofullständigheter, synnerligast som dessa, i fall de voro af någon betydenhet, väl skulle blifva anmärkta under den blifyande diskussionen öfver det nu afgifna betänkandet. Hr ordföranden uppläste kommitterades öfver hr kapten Kylbergs motion afgifna, så lydande betänkande: Den kommittt, åt hvilken det blifvit uppdraget att utlåta sig öfver hr kapitenen Kylbergs å Landtbruksmötet framställda motion angående stängselskyldigheten, får i anledning af denna motion, och hvad i sammanhang dermed under diskussionen förekommit, afgifva följande yttrande: Lika med motionären, anser kommitteen den skyldighet, som för närvarande åligger Sveriges jordbrukare, att instärga sina ägor, för att bereda sig fred mot andras kreatur, utgöra ett af de svåraste hindren för jordbrukets förkofran här i landet, en af de bördor, som mest trycka jordbrukaren, förlama hans arbetskrafter och inskränka hans verkningsförmåga; och kommittten är öfvertygad derom, att de stora kostnader, de kännbara uppoffringar och olägenheter, som skiftesverket medfört, icke kunna till fullo uppvägas af några deremot svarande förmåner, så länge den ifrågavarande skyldigheten fortfar. Också skall denna skyldighet, med begagnande af det stängselmedel, som hes oss allmänneligen brukas, år från år föröka den skogsbrist, som redan i många orter med så stort skäl öfverklagas. Under en föga framskriden odling, då ett lands eller en orts hufvudnäring består i underhållandet af kreatur genom bete ä skogar och ödemarker, är det en naturlig sak, att ett sådant bete skall lemnas i möjligaste måtto öppet för kreatursägaren, och att lagstiftningen följaktligen skall syfta derhän, att den, som vill skydda sin jord mot hans betesfrihet, måste göra det genom jordens afstängning; men i samma mån som odlingen fortgår, som åkerbruket intager sitt rätta rum af hufvudnäring, och som en i förening dermed ordnad ladugårdsskötsel använder andra medel till kreaturens underhållande, än deras lössläppning å vidsträckta beten; i samma mån måste ock kreatursägarens arspråk på betesrätt utan kreaturens vård vika för åkerbrukarens anspråk på fred för sina ägor utan deres instängning; och i samma mån måste lagstiftningen i detta ämne taga en ny riktning. Sådan har kulturens gång varit i andra länder, och sådan har den redan börjat visa sig i Sveriges bördigaste landsort, Skåne, der stängselhållningen, utan lagstiftningens mellankomst, i de mest odlade trakterna allt mer och mer försvunnit. Man har der, som annorstädes, funnit att den noga beräknade kostnaden af stängsels upprättande och underhållning vida öfverstiger den kostnad, som for-. dras för kreaturens vallande eller tjudring, då de ute A marken betas. Jes AL Tse ta orNAGR oe