Aftonbladet – 29 juni 1847, sida 3

komma alla de ränker i rörelse, hvilka helr Jå: ga tider förut sammanspunnits. Här bade valförrältaren beslutit att bjelpa sin svåger skolmagistern, till pastoratet, och den ifrågavarende var tillfälligtvis en bra man; men motsatsen kunde lätteligen bafva inträffat; slägtskapen hade likafullt gjort sig gällande: exempel derpå fianas i öfverflöd. Nu strandade likväl alla uträkningar emot det listiga påfundet att utgifva Norrtelgepresten för död eller döende. Förrältningen tog sin början. Prosten, med en protokollsförande komminister på hvardera sidan om sg, uppropade nu rotevis den ena röstägande församlingsledamoten efter den andra. . Herrarnes fullmakter, alla ställda på Lignelius, nedlades in för ett, än för ett annat formfel. På bönderna var han säker; äfven han hade haft sina spioner ute och prickat-för de misstänkte, hvilkas röster af ett eller annat skäl skulle göras om intet. Några hade redan kommit skolmagi-tern till godo, och af de återstående påräknade han nästan alla. Men se, häradsdomaren framträdde. Mut hans rösträttighet var intet att anmärka. Stig närmare fram, fader häradsdomare, sade prosten, pzch låt höra ert votuml! Kyrkoherden Lignelius! svarade han. Prosten skiftade färg. Den ene efter den andra, hela hojen, röstade: Ligaelius! Lignelius! Lignelius! Hopjet var ute. Om man hade slagit kallt vatten öfver herr prosten, hade han ej kunnat stå der flatare. Den, som näst honom blef mest förvånad öfver denna atgång, var utan tvifvel Gustaf. Han kunde ej afbålla sig från att något litet låta det framskina. Men, kära fader Ol Olssan, hviskade han till häradslomaren, hur har det här gått till?