Aftonbladet – 26 juni 1847, sida 2

När solen flyr S Och loppet till okända verdar styr, Sig mörkret och skyarna sänka Öfver djupet ner. Jag stjernorna ser I lugnade vågorna blänka. När soln går opp Och väcker, på nytt mitt slumrande hopp, Och glöder ur blödande vågor, Af eld är min sal, Hvars pelares tal Uppresas af svallande lågor. När stormen gnyr Och solen i molnen sörjande flyr, Då brytes likt hafvet mitt hjerta; Stadnar stormen af, Och lugnas mitt haf, Går i vemod öfver min smärta. Jag skådar då Mitt lif i de fria böljorna blå Af stormen och lugnet beskrifvet. Väl är jorden full Af skatter och gull; Men hafvet är spegeln af lifvet. Ej släckes der De vinkande sijernors fromma begär, Ty leker dem hafvet i hågen. De sänka sig här, Der moder min är; Med dem vill jag hvila i vågen. Tack, lilia Albertinal sade Gustaf. En liten stund derefter voro de framme. Gud ske lof, att ni nu äro här, så vi få språka om et och annat, sade gubben Flodman och smekte sin faster dotter; hur trifs du i dilt nya hem, Albertina? Jag trifs öfverallt hvar Gustaf trifsl svarade hön. Än du, Gustal? fortfor. gubben. Åh jol Efter omständigheterna så fogade, a!t jag kom att tillhöra mitt älsklingsyrke, trifs jag bäst vid åke bruket; likväl tillstår: jag, att om någon lägenhet yppad sig att få återkomma hit till trakten, gjorde jag det gern: ji synnerhet som de ständiga lönnbränneri-historierna, hvi ka tyckas hafva valt socknarne kring Upszala till sin hen