Aftonbladet – 26 juni 1847, sida 2

ställena ). Med erkännande af nyttan äfven al dessa underrättelser, snmärkes allenast, att man 1 attmänhet föga synes hafva gjort sig ett klart och distinktivt begrepp om hvad en lardbeskrifning vill säg2, och hvad dervid i första rummet måste vara vigtigt och lärorikt. Att man häruti inblaudar hisioria, archeologi, ethnografi och geneslog!, är redan någonting på sidan. Om lisval de trenne första af dessa ämnen tagas i sin för folket och landet vigtiga betydelse, i stället för att hufvudsakligen nedgå i smiaktiga och blott för vissa separatfrågor angelägna detaljer; så är d-rom så mycket mindre ait säga, som landets nära samband med :olket gör en viss förening :f geografi och ethnogr-fi (folkbeskrifaing) nåstan oundwviklig; hvartili då också historia natuiligen arsluter sig, så vidt den angår invånarnes upphof, invandringar och sådana större skiftningar i deras öden, som inverkat på folkksrakteren och lifvet i det hela. Men i isjelfva verket är ett sådant arbete oändligen mycket svårare att skrifva, än att kompiera ifertsätta uch beriktiga de kyrkoherdelängder, iorteciningar på graf-inskriptioner och andra kyrkliga om-tänd:gheter, hveraf vira provinsoch sockenbeskiifni gar så ofta uppiyllas. En sanp, omfattande och på djupet gående skildring af ortens verkliga beskaffenhet i anseende till folkets och landets bade andliga och materiella natur, förutsst:er ej blott många kammarstudier, utan i synnerhet iakttagelsers inhemtande px stälet, af de mest olikartade slag. Men en monografi, som fullt tillfredsställande löser sitt problem, sålunda uppfcttadt, har intet af Sveriges landskaper ännu att uppvisa. Den vi här anmäla af hr Allvin synes dock närma sig målet era än öfriga, hittills utgifna. Westbo (för! skrilver Wästbo) härad i Jönköpings lin, utgör en del af det iordom så ryktbara Finveder, hvilket ströckte sig utefter Nissa-n utmed Westgötagrän-en, ända til Haland, samt omgaf den stora sjön Bolmen. . F:nveden är nu styckadt och förlagdt i tvenne län, så att Sunnesbo härad hörer till Kronobergs, men Westbo och O.tlo till Jönköpings. Fie:e Iskäl tala för, att äfven Mo bärad, eller åtminstone södra delen deraf, i forntiden. räknades t:ll F.inveden. Hvilken stor historisk märkvärdighet Finveden (Finneithia, Fenningiv) af ålder egt, kan man utför! gare se i dr Wieselgrens Nya Smilands Beskrifoing, men äfven hr Ailvin ger derom goda vinkar. I synnerhet framheller hun den omständigheter, stt landet och jordlagren på flere ställen, i synnerhet vid fi dbäddarne, utvi.a en i fornt den mycket hö. re stående kultur och bördighet än nu; samt utt den möngd sand, kullersten och ofruktbar jord, hvstraf marken under närvarande period möngastädes i Westba, bksom i den öfiiga Finveden, är likscm öfversållad, häntyder på någon vaturh älfning. Efter eo sakrik Inledring, kommer hr A. till sin egentliga afhandling, hvilken han indelar i: 1) His:oria, 2) Topografi, den utföriigaste delen, h.ilken omfatiar socknebeskrifniugarne och t:ll:ka entiqviteter; 3) Folket; 4) Land:hushalning. Emot fremstaliningssättet och formen för arbeets indeluing kunde man visserbgen göra cn och annen avumärkning, likasom emot det icie ofverallt lyckade språket. Men då en bok af detta slag ej har anspråk åt det hillet, måste det också i samma mån bekymra kritiken mindre, så fört innehållet. sj 1 för öfrigt är godt och motsveraände ämnets fordran. Vi äro väl -) i tillfälie att specielt bedöma tillförlitiighetea af arla hr A:s uppgifier om Westbo; men vå han i många år varit boende i orten sm! derst2des lange utöfvat landtmäteri, hvarigenom, bast af allt, kännedom om landet och till en stor del äfven om folket måste inhemtas, har läsaren all anledning att sätta lit till br -Å:s beskiilning och skildringar. Om ett orivilligt wi-stag någonstädes kan hafva insmugit sig, vore drerötver ej att undra bland en så stor mäncd no :ser; och då ingen bok af denna art kan fri kännas fran sådant, har hr Å., såsom oss synes, 1 det afseendet icke mycket att befara af den opartiske läsaren, som deremot säkert med tocks. mhet håller honom räkning för det mångsriga nit och den oförtruina ihärdighet, bvarwed ban ej blott gjort de mödosamma förarb ena till sim Westbo-beskrifning, utan ock slutLgen vetat skaffa silt arbete ut i allmänbeten h nder; något, hvaremot åtskilliga oförutsedda och till en del besynnerliga hinder i början tyckas hafva ligt sig. Vi låna ett par utdrag ur afdelningen om Folket, för att gifva prof på författarens stil och f:amställningssätt. Han talar, sid. 486, om Westbo-invånarnes vaturliga skicklighet till handarbeten: Svårt är att afgöra om det härflyter från behofvet eller det är naturligt, men Västboen visar sig som vore han begåfvad med stort anlag för handarbeten och mekaniska inrättningar. Begåfvad med ett godt naturligt förstånd, är han lättfattlig, vettgirig och skarpsinnig. Man kan säga aw han är nästan hvad han vill. Således finnes här qvarnoch tröskverksbyggare, urmakare, guldoch silfverarbetare, gördelmakare, bleckslagare, sadelmakare, sämskoch handskmakare m. fl., till och med orgelbyggare. Man behöfyer blott visa Västboen ett arbete för att få det eftergjordt, oftast med den största skickliglret. År 4840 gjordes i Västbo alla jernanstalterna till en spinnmachin, och reqvirenten, en dansk, förklarade det han icke fått dem bättre gjorda i Köpenhamn. Hos qvinnorna tyckes likväl handaslöjden ligga mindre i naturanlaget, emedan man af dem sällan får se finare och konstrikare väfnader; men som bonden icke mäktar bålla eller ) Se härpå ett märkligt exempel i den sednast utkomna hearhetningen af Tuanetde manorafG