Aftonbladet – 26 juni 1847, sida 2

aflidnes sista lefnadsskiften och gör ett icke-5å wälment anfall. mot hans ära; fastän herr Atterboms arm icke är fullt ut så stark, som det behöfdes till ett dylikt ridderligt företag. Emellertid är försöket gjordt och honni soit, qui mal y pense, itycker hr Atterbom. Han trodde sig visst skyldig -kenservatismen och vänskapen ett sådant romantiskt experimesnt, för att freda sitt samvete och sitt politiska rykte för all liberalistisk besmittelse; och deri har ban fullkomligen lyckats. Ingen i Svea land tror bonom hafva den minsta del i prof. Geijers åsigter och ider om samhällets ändamålsenliga inrättning och förvaltning. Prof. Atterbom är och blir alltid en helt egen dignitet, och ingen hvarken nu eller framdeles skall någonsin förblanda hans namn och gerningar, hans dieta et facta med författarens till Svea rikes häfder. Den fruktan var alldeles öfverflödig på hans sida. Blomstersångaren, sagodiktaren och theosofen Atterbom med sitt något fantastiska medeltidssinne, med sina sympatier för aristokratien och de strängt monarkiska institutionerna kan aldrig förvexlas med vikingens skald. med nordens förnämsta häfdatecknare, med frihetsvännen och samfundsrättigheternas försvarare Geijer, som med hela sitt bjerta lefde i de gryende förhoppningarnes tidehvarf, då upplysning ochfrihet, sanning och rätt skela grunda sig ett tryggare och säkrare välde, än nu uti vår verldsdel. Teke behöfde herr Atterbom fördenskull förringa sin foröne väns minne ech beröfva honom den mognade vishetens och besinningens kraft och ära, för att sjelf kunna smycka sig med lagerkransen på hans graf. För landshöfdipg Järta har herr Atterbom en apotbeos till hands; men för prof. Geijers maner ställer han till ett litet charivari med rhetorikens stekpannor och grytringar, och vid den harmoniska klangen dansa fosforismens chorager sina vanliga ringdansar för det vördade publikum. Vi önska dem all lycka i sitt genialiska förehafvande; ty lifvets nöjen ha många former, som icke äro att förakta, äfven om den fosforistiska konstnjutningen skulle hafva uti sig något karakteristiskt, som kunde jemföras med de gamla skogsgudarnes mera ostädade glädjeyttringar. Prof. Geijer var snart sagdt sin död värd; ty hans fysiska krafter voro bräckta, säger prof. Atterbom, och tilläfventyrs kan mången af hans sednare lefnadsföreteelser endast pathologiskt förklaras. Pathologen Atterbom håller här en liten medicinsk föreläsning för allmänheten; han räknar de sista pulsslagen i sin väns hjerta oeh höjer dervid på axlarna och rynkar den poetiska näsan. Det var alldeles förbi med Geijer, yttrar han sig med en viss pathos; det återstod af honom blott en magni nominis umbra, ett tankeoch känsloskelett, som liberalismen bar omkring såsom — en dekoration, en praktskylt, en högtidsfana vid lämpliga tillfällen, — med ett ord, han var nu på sistone nedsjunken till en svensk Lafayette, och förklarad chef för kelkborgarideerna, sont börjat gro här uppe i norden. Således var det väl, att vår herre tog honom; det skedde i en lycklig stund — menar vår professor ; ty hans sista arbeten voro blott småkrafs, utan egentligt värde och betydelse. De röja väl här och der ett genialiskt skaplynne, och. man såg en och annan blixt och hörde till och med den gamla åskan mången gång mullra litet på afstånd; men den åldrige Thor hade ingen kraft mera att lyfta hammaren, tycker herr Atterbom. Kan väl vara! Men ett minnesvärdt slag har ban likväl bållit på Fyrisvall med de fosforisters ahförare herr Atterbom, och de märkliga runorna deröfser äro tecknade på ett eget blad i den vittra. häfden. Dock det var för tio år sedan, då prof. Geijer måhända hade sin fulla kraft och styrka qvar; ty han var då yngre, än herr Atterbom nu är för det närvarande, och ingen vågar väl tvifla på den ännu blomstrande friskheten af hans krafter. Tänk om man häruli skulle finna en slags clavis Alterbomiana eller en förklaring på herr professorns visade tacksamma bevärdigande af herr Geijers förtjenster! Det är ett gammalt ordspråk, som talar om poeternas lättretliga slägte, och vi hafva icke något skäl att tro, att hr Åtterbom just är något märkligt undantag från den allmänna regeln.