Aftonbladet – 26 juni 1847, sida 2

dagligen öfverförde mig till dig... Skall jag ro, eller vi du invänta firjan? I stället för svar hoppade Albertina i båten. Som de fle.ta flickor, uppfödda i skärgården, kunde ho både styra och ro. Hon saite sig vid styret, hennes mai fattade årorna. Så här skulle jag vilja hafva det, Albertina! Vi båd borde, skilda från verden och fria som vågorna, ila ut öf ver den omåtl:ga rymden, och gungande mellan himme och afgrund söka oss elt eden, dit ingen menniskas aninj förmådde följa oss! Havet är ändå spegeln af lifvetl Det står så i din sjömansvisa, jag minns det NOg. Minns .du den ? : Ja, du skref ju af den åt mig och gaf mig den i hö stas ... kommer du inte ihåg det... och tror du inte, at jag lärt mig den vackra melodien imed, fest jag aldrig sjun git den för dig? . Nå, du har just ing.nting, som hindrar dig ifrån at sjunga den nu. .. Ah nej. Så sjung då.n Jag är litet hes, men det gör ingenting; det är bar du och dina kära vindar och vågor, som höra mig) Ho sjöng: Vid vindars sång : Och klingande böljors fradgande gång Min moder på hafvet mig födde, Hvarest djup och höjd I morgonens fröjd Af stigande lågorna glödde. Min fader log, Men solen gick ner och moder min dog, Dess graf och min vagga blef vågen. Dock lefver min mor, Jag vet hvar hon bor; Dess boning mig leker i hågen, På fraggigt svall Till henne jag seglandå ila skall, Min fot jag ej sätter på jorder; Staf vill jag ej bli; Jag föddes så fri Som böljan är fribioren vorden: