Aftonbladet – 25 juni 1847, sida 3

det gifves ju känslofullare varelser ... spara.. Sara ..D R ktigt, min hedersvän, riktigt! Men brödstycket är så fett h NITTONDE KAPITLET. Iskommen i sitt rum, föll pro tinnan i en spasmodisk gråt; den länge qväfda sorgen hade bräckt sitt skal. Denna smälek, suckade hon, hade min Gustaf kunnat bespara mig, om han blifvit prest... sockenboarne hade då enhälligt kallat honom, om de ock skolat gå till kungs... jag hade fått dö på samma ställe, der jag lefvat, allt sedan jag blef gilt, och i frid och ro gått till min saI:g gubbe, medförande helsningar från barn och barnabarn ... Gustaf, Gustaf! hvarför lydde du ej din fars ord... din mors böner...? Iennes tankar stördes af en person, som inträdde: det var nådårspredikant: n. Aldrig kunde jag föreställa mg, sade han, at fru prostinnan skulle låta en sådan narrs ord gå sig så tillsinnes. Det är ju blott att skratta åt... hela karlena är ju ett spektakel!b pDet kan väl så tyckas; men betänk, herr magister, skymfen att vara på det sättet känd, alt man vågar tro mig i stånd att gifta mg med en sådan karl, för att få sitta qver på bostället... mig, som egt en i alla alfseenden vördnadsvärd man! pFru prostinnal Jag tror mig inse, huru det hänger hop. Denne Sundelius är professor Svedehi komminister i Åker och Dahlby, der professo:ns vicepastor kanske är tvungen alt förestå tjensten, så godt som i båda församlingarna, emeden Sundelius sällan lär vara så nykter, att ban kan anNta; om något sockeubud. Svedelius vill således bli uf med honom, och erkebiskopen har, för att slippa begge två, förelagt Sundelius detta omöjlica vilkor. Prostinnan aftorkade tårarna och bemödade sig att antaga en lugn uppsyn; men roten till bekymret satt qvar i hennes bjeria. Då hon vid middagsbordet återsåg Sundelius, blef hennes första omsorg alt utan omständighetef förkunna honom, att för honom vore ingenting att hoppas: bon ville lefva och dö sin mans minne trogen. Sundelius emottog sin korg med förbluffad uppsyn,