Aftonbladet – 22 juni 1847, sida 3

borde låta se efter gunstig herrn. Jag skickade en af min: karlar dit, för att rekognoscera; han går förbi det der hu set i Smala Gränd, herr grefven vet, och får se herr Åsplund och den så kallade fru Amalia Lindgren resa sin kos. Nu berättade han temligen sannfärdigt hela förloppet endast brefvet förteg han. En lång stund satt grefven stum och i sitt sinne öfverlade, å ena sidan de fördelar han kunde skörda afsvågerns afvikande, å den andra de olögenheter det kunde förorsaka honom. Nu, för tillfället, föll det sig visst mycket bra, och han hörde redan i andanom de klagorop, de förbannelser, dem modren skulle komma att utstöt:, men ... sedan...iframtiden ...? Jean hade icke ännu begått något brott, icke ens något så stort fel, att han gjort sig ovärdig föräldrarnes huldhet: hans flykt kunde ju småningom återväcka den slumrande moderskärleken och han vid återkomsten emottagas med öppna armar... och då vore ju alla grefvens både demarcher och depenser fåfängal... : Ett ögonblick misstänkte han, att Grönstedt förrådt ho. nom åt Jean, och kastade en genomborrande blick på sin fältväbel; men den slipade bofven hade till och med förutsett detta, uthärdade derföre grefvens forskande ögonkast och mötte det endast med ett bekymradt utseende. Säg mig uppriktigt,, yttrade Adelheim omsider, hvac ni tror och kan hafva er bekant om orsaken till denna fördömda historia, som kan vara af oberäkneliga sviter? Grönstedt stod som på nålar. Grefvens fråga, som gjordes i en ytterst foglig ton, skrämde honom mer, än de hvassa blickarne. Han beslöt att, om möjligt vore, försök: en liten diversion och kringgå frågan. Han antog således en högst fundersam uppsyn. Ta mig tunnor tusan jag kan begripa orsaken... om icke... men det är orimligt ... om icke hans föräldrar ..