Aftonbladet – 22 juni 1847, sida 3

Adelheims ansigte mulnade. Han ställde sig vid fönstret, med ryggen vänd åt Grönstedt. 5 Han har naturligtvis inte rest med två tomma händer, tänkte han. Han har bestulit sin fars kassa... kanhända skrifvit falska namn... låt så vara! Jag är ändå, gråce au ciel! af med den gunstig herrn, och jag skall nog laga... Jag blir tvungen, sade han kögt, i det han vände sig till Grönstedt, att genast fara till staden! Ni har väl ingenting förrådt! : Tror herr grefven mig så dum? Om jag vågade underställa herr gre.ven... Hvad då?, Vore det inte bäst att afråda kommerserådets ifrån alla efterspaningar? Grefven hade ämnat göra sin fältväbel samma fråga. Det begriper ni väl, att jag gör! Det är ju en infami, som återfaller på min familj, om denna skandal blir publik. Hans syster är ju min grefvinna. Jag har det största intresse vid att nedtysta hela saken. Res genast tillbaka till staden! Inom två timmar är jag efter. Grönstedt lydde befalln ngen. — Charmant! En million! sade grefven, sedan han blifvit ensam. Min fortune hedrar sig! Men... det skulle högligen förundra mig, om icke fabriksmästaren begagnat sig af min kära Jeans slurf den här sista tiden. ; Så fort det på morgonen passade, infann grefven sig hos hofmarskalken och bad honom lemna signågra timmars permission. Ett tourderie af min svåger, sade han, hvilket kan medföra de menbigaste följder, tvingar mig att i största hast fara till staden., Grefven begagnade med flit ett högst mysti-kt utseende och så obestämda uttryck, som möjligt, på detgissningarne skulle få fritt spelrum; — det vars, ju hans afsigt att i allt göra sin svåger till — un enfant perdu. — (Forts.) jeg CARL von ZEIPEL.