Aftonbladet – 22 juni 1847, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. DEN GAMLA VENETIANSKA ADELN. Det gifves väl knappt någon stat i Europa, som i förhållande till sin folkmängd egt så många adliga ätter, som det gamla Venedig. Flere af de venetianska familjer, som ännu i dag existera, kunna, utan att behöfva taga sin tillflykt till genealogiska hjernspöken, räkna sina anor tillbaka till tolfte och trettonde seklen. De, hvilkas namn d. 42 Maj 1797 stodo inskrifna i den under 4300 år lugbt insomnade republikens .Gyldne Bok (ett slags helig vapenbok, hvarest endast det ädlaste blod tolererades), voro fördelade i tre klasser. De af första klassen, som man kallade de tolf apostlarne, och hvilka bestodo af de antika Veneternas uråldriga ätter, bärstammade från de tolf tribuner, hvilka 697 valde den förste dogen Paoluccio Anafesto, från Heraklea (Odessa). Dessa valhus (Case elettorali) äro familjerna Badocri, Barozzit, Contarini, Dandolo, Gradenigo, Falieri, Memmi, Michieli, Morosini, Tiepolo, Sanudi och Polano. Utaf alla dessa äro endast de begge sista utdöda. Medlemmarne af dessa hus blefvo framför alla andra befordrade till de högsta värdigheter. De familjer, som man kallade de fyra evangelisternen : Bembi, Bragadini, Giustiniani och Cornaro, äro med de förre i lika rang, emedan de föga gifva dem efter i ålder. Härtill komma äfven ännu ytterligare flera gamla hus, af hvilka de fleste härstamma från de furstar, som före införandet af dogvärdigheten fört regeringen på de venetianska öarna. Dessa äro familjerna Delfini, Quirini, Soranzo, Zorzi, Marcello, Ziani, Moro, med flere. Den andra klassen af venetianska adeln bestod af de familjer, som år 4290 vid den aristokratiska författningens införande genom dogen Pietro Gradentga blefvo inskrifna i den Gyldne boken. (Gradenigo förordnade, att ledamöterna af ,Stora Rådet, skulle för framtiden endast väljas inom de familjer, som blifvit inskrifna i denna bok.) Till denna klass höra de ännu till största delen lefvande familjerna: Moccnigo, Foscarini, Grimani, Donato, Pisani, Pesaro, Foscari, Gritti, Loredano, Vendramint, Venieri, Priuli, Manini (hvilken familj den sista dogen tillhörde) m. fl. a. Den tredje klassen utgjordes af förmögna och ansedda borgare (cittadini), som för 4C0,000 venetianska silfverdukater köpt adelskap. Republiken tillät denna handel vid några tillfällen, då staten befann sig i trängande nöd. Men nobili af denna klass kunde endast göra anspråk på ringare embeten och blefvo sällan begagnade i vigtiga värf. Titeln Venetiansk Nobile af Gyldne Boken, tilldelades äfven åt utländska furstar, så framt de tillkännagåfvo att de önskade denna höga värdighetr. Henrik IV var en deribland; han begärde år 4600, att hans namn måtte blifva inskrifvet i gyldne boken och Venedigs Signoria betraktade det som en serdeles heder, hvilken vore mäktig att för evigt förskaffa deras ädla republik ett vördadt namn. Man sammankallade Stora Rådet till en urtima session, hvarvid enstämmigt röstades, att Henrik af Bourbon, den fjerde af detta namn, konung af Frankrike och Navarra, förklarades för Nobile Venezianop, med rättighet att på alla sina efterkommande fortplanta samma rang. Ingenting bevisar väl starkare i huru stort anseende denna republik stod i Europa, än att en af Frankrikes störste konungar, flera andra furstar oberäknadt, räknade sig till förtjenst att vara venetiansk nobile, Adlingarne af gyldne boken, hvilka ega rätt till titeln ececellenza, voro ålagda att begagna samma drägt. I Venedig buro de en lång svart lifrock och deröfver en svart mantel, rundt omkring garnerac med fransar — en gammal gravitetisk drägt, Un der den långa rocken buro de dock stundom kläde: af dyrbart tyg. De fingo icke bafva betjening livre, icke låta någon lakej följa sig, icke gifva yppiga gästabud och icke äta på silfverfat. Til och med sina gondoler måste de, såsom man ännu i dag får se, helt enkelt utstyra med svart kläde men endast svart, på det icke någon lyx måtte utvecklas eller ståndshögmodet dervid förrådas. Skönare och präktigare gondoler eller peoter hade man dock för sändebud, då de khöllo sina offentlig: intåg. Adlingar från fasta landet (gentiluomini d terra ferma) bildade ändtligen den sista klassen a venetianska adeln. De hade sitt beständiga residen i republikens provinser och egde icke anspråk på statsembeten. Efter den för flere år sedan af der kejserliga österrikiska heraldiska kommissionen an ställda granskning af venetianska adelsdiplomer har det dock visat sig, att ett stort antal af dessa gentiluomini di terra ferma endast genom en tradi tionell rätt, generation från generation, låtit kalle sig Conti, Baroni och Cavalieri, utan att genon några urkunder vara berättigade dertill. I (Läsebibl.) A 1 1 or