Aftonbladet – 22 juni 1847, sida 2

Spring först till Roslagsoch så till Norr tull, beskrif dem och åkdonet, och fråga posterna om de ha passerat. Jag skall imedlertid... Han gick genast in till vakthafvande kapitenen, begärde och erhöll permission . .. och så... marche force till Åmalias boning. Grönstedt förlorade ingen tid med att bulta på; han kände efter nyckeln på vanliga gömstället och, såsom han förmodade, låg den ganska riktigt der. Han gick in, lyssnade, ty det var kolmörkt, men hörde endast Britas snarkningar. Du, din förbannade dranktunna der! mumlade han halfhögt. Likväl tycktes han hafva anat allt. Han framtog elddon, slog eld, tände ljuset, såg sig omkring, och märkte genast, att fågeln flugit ur buren. Skåpoch skänkdörrar uppe, byrålådor utdragna, öfverallt så tomt, som om han sjelf, i spetsen för en hop maI rodörer, sköflat rummet. I Der stod han nu på golfvet, till utseende lugn och kall, fastän harm och raseri kokade inom honom, lik en lavaström under ett isfält. I Omsider föllo hans blickar på ett bref i ett af fönstren; Ihan grep det; brefvet var oförsegladt och adresseradt till honom sjelf. i Han läste: I Min k. Grönstedt! När du nu kommer till dufslaget och finner nästet tomt, så teg för all det icke för illa vid dig. Sanningen till ära måste jag tillstå, att jag dessa sista veckor oupphörligt dragit dig vid näsan, emedan något, som du och din grefve aldrig kunnat föreställa er, ändock inträffat, nemligen att jag för den olycklige ynglingen, som grefven ville störta, fattat en tillgifvenhet, stark och oföränderlig, som — edra nedrigheter. Då jag ej såg annan utväg till räddning för