Aftonbladet – 21 juni 1847, sida 3

rade hån mångfaldigt, öch syndabekännelsen be gynte han alltid således: Jag, jag Male Ramrl fattig syndig, syndig menniska. Uti sina böne upprepade han alltid sitt namn på lika sätt; hvara hände, awt öfverste Barrekow, som på ett främ. mande ställe låg i rummet . bredvid Ramel oct hörde honom ropa: Herre Jesus, bjelp Malte Ra m:n, trodde någon ville mörda honom, och hastade med dragen värja till Ramels undsättning; mer fann honom sysselsatt med att bedja. Han läste på samma sätt till bords, hvaråt hans unga svägerska, fröken Anna Ciristina Liewer, någon gång råkade att skratta, hvilket gubben ej kunde förlåta henne, och troddes detta vara fönämsta orsaken hvarföre han aldrig ville bifalla till hennes af grefvinnan förordade giftermål med deras son Hans. Då grefvinnan förordade detta. sade han helt kallsinnigt: Nej min sann! hvilket var hans sätt att bedyra något, om Hens skall ha Anna Stiran. Deremot såg han med mycket nöje sin sons äktenskap med fröken Amala Lew nhaupt, hvilken han älskade som eget barn, och sjelf, i faders ställe, förde i brudstolen. När prefvipnan föreställde konom, att han till en så högtidlig akt borde hafva en grann klädning, och åtminstone för den dagen borde bortlägga sin gamla grå råck, svarade han väl: nej, min sann! men det oaktadt lät han hemligen åt sig förfärdiga en ny sammetsklädning, byari han på bröllopsdagen in-tällde sig hos grefvinnan, med förfrågan, om han nu var god nog, att följa fram en Lejorkufvud?, — Att hon, med all sin allvarsamhet, ganska väl visste uppskatta, sitt eget värde, bevisas bäst deraf, att då unga herrn vid nåzot tillfälle klagade öfver att någon hade avancerat förbi honom, sade han: Hvad betyder det, du är indå Malte Rames som. Med allt detta besynnerliga i sättet att vara och exprimera sig, egde han mycken kunskap och beäsenhet; och fastän han aldrig lade sig i statsaker, var han dock uppmärksam på deras förlopp. Derföre yttrade han en gång, att sehuru ond verilen än var, hade han dock lust att lefva, blott för utt se huru det skulle gå med konungen i Preusen och borgmästaren Schultn i Christianstad, som båda i hvar sin krets gjorde mycket oväsende a sig. Herr Malte Ramel afled, sedan han under utöfing af en stilla dygd uppnått 68 år, på Maltesholm len 22 Januari 4752, fullt värdig den hedrande srafskrift, som Dah in tecknat, sägande, att Malte Ramel var herre öfver sig sjelf, herre öfver lyckan, och större herre utan tjenst, än mången i stort embete, samt ett värdigt exempel på huru man kan blifva ansedd för förnäm, utan att ega någon rang, och odödlig, utan att göra buller al sig. Hans grefvinna, som med honom lefvat i ett barnöst äktenskap, fick efter hans död Maltesholm till nkesäte, hvarest hon uppfostrade son-sonen, den inge Malte Ramel, nu varande Svea rikes räd. Hon fled i Stockholm 4765, men blef begrafyen hos sin erre i Sönnarslöfs kyrka. 79 (Forts.)