Aftonbladet – 21 juni 1847, sida 3

An hr Halle Kamel, af hvilken en ganska inta garde och säl hållen teckning förekommer : brefvet, dateradt 3 Mars 1789: Malte Ramel, herre till Westerstad, Löberöd, Widerup och Sireköping, enda sonen af herr Hans Kamel och fru Wiviha Lindenow, föddes på Lö. beröd den 46 Augusti 4684. Hans namn lefver i ärofull åminnelse, fastän han aldrig prålat med någon titel; allmänheten kallade honom Rika Famel, hvilken titel i mångas tankar, kanske äfven i hans egen, upphöjde honom öfver all rang. Hans hus liknade ett hof och stod öppet för alla, fastän ) ban aldrig för egen person öfvergaf sina fäders allI varsamma lefnadssätt. Hans föresats var till en början att på fredens bana söka ärans belöning, och han förfogade sig derföre, efter fulländade studier, till Götha hofrätt, hvarest han en tid förrättade notarie-beställningen; men då hans moder under sitt enkestånd tarfvade hans biträde vid den ovanligt stora egendomens förvaltning, lemnade han statens tjenst, och blef llandthushållare. Genom tre af hans bröders död, blef han egare af den mesta egendomen. Han gifte sig, den 26 Juni 4720, med IHedrig Sophia S yle, dotter af herr Nils Håkarsson Skytte, öfverste för finska kavalleriet, och friherrinnan Emerentia H rn. Fru Hedvig S phia Ramel, född 4702, dog i sin ålders blomma den 24 Oktober 4724, sedan kon blifvit moder tull Wirika Ramel, född 1792, död i späda år, och till den ännu lefvande sonen, fril.erren och öfversten Fans Ramel. . Herr Malte Ramel, blifven enkling vid 40 ålder, kunde nu, i stöd af sin stora rikedom, o samt blef allrådande öfver hahs egendom. Ehuru sig en brud af de förnämsta i riket. När han således begärde fröken Gertrud Elisabeth von Tiewer, dotter af riksrådet grefve Hans frenr k von Liewen, till äkta, erhöll han utan svårighet föräldrarnes samtycke. Konung Fredrik, som tyckte att det ej passade en riksråds-dotter, att gifta sig med en otitulerad adelsman, tillsände herr Malte Tamel en kammarherre-fullmakt, hvilken denne, på grund deraf att sådane titlar aldrig af hans förfäder blifvit nyttjade, i underdånighet undanbad sig. Bröllopet stod den 24 Februari 4726, och hans unga grefvinna lefde lycklig med bonom, oaktadt kammarherre-titeln saknades. Med intagande vänlighet tillvann hon sig snart helt och hållet hans hjerta, van vid sparsam hushållning herrn än var, hördes han, af kärlek till frun, aldrig knota öfver de kosti sammaste utgifter, för hvilkas bestridande han måste! tillgripa sina annars sorgfälligt fyllda penningekistor, emedan de stora inkomsterna af godset ej ensamt voro tillräckliga. Han fånn sitt största nöje i att få lefva hemma på godset, men att lefva i Stockholm fann han odrägligt, hvarföre han också. vid sista afresan derifrån, steg ur vagnen på Nyboda backe, och bugande sig mot staden, sägande: Farväl, Stockholm, mig får du aldrig mera sex. Hvad han ej heller tyckte väl om, var, att grefvinnan alltför ofta lät ändra möbler: och tapeter i sina rum; likväl visade han aldrig sitt missnöje deröfver på annat sält, än att han nappade i sin peruk. När för mycket främmande uppfyllde huset, var han ej serdeles road, men lät ej heller deraf besvära sjg; ty han läste det oaktadt sina bordlexor, lika högt och lika långt som han från barndomen vant sig, och um aftonen påminte han dem alltid, medelst presenterandet af en nattsup eller sängfösaren, att gå tidigt i säng. När han ville visa särdeles aktning för en förnäm dam, förde han henne till bords sålunda, att han presenterade handen med sin pålagda råckflik, hvilken ära isynnerhet alltid vederfors biskopinnan, ty han högaktade efter gammal plägsed det andliga ståndet. Stundom kunde han ej afhåHa sig ifrån att med stickord tadla verldens fåfänga. Så frågade ban en gång, i riksrådet Gylenborgs och flera stora herrars närvaro, grefvinnan, om det gick an, att låta kornutsädet ske, när huset var fullt med-så förnäma gäster, eller om hon trodde att det öfverensstämde med den stora verldens skick och bruk, om hvilka han sväfvade i den största okunnighet. När grefvinnan en gång på hans födelsedag öfverraskade honom med en i skogen anställd föte, under musik och kanonad, påminte han henne, huru han, vid en bal på Werpinge hös major von Böhnen, tydligen hört violinerna säga: Werpinge går bort, hvilket kört derefter Besannådes, då majoren nödgades sälja godset till öfverste-löjtnanten Trolle. Malte Ramels lefnad var eljest nog blandad med den gammeldags enfaldigheten i seder, som hos den fordna skånska adeln gick nära till besynnerlighet. Han hade den vanan, att ofta tala för sig sjelf på halfbruten danska, och att ständigt mumla: Malte Rame! 1, Malte Ramel 2, Malte Ramel 3, Malte Ramel 4, hvilka sista tal han många gånger upprepade. När han läst sitt penningehvalf, stod han alltid och kände på dörren, tills han räknat till 19, med mera dylikt, som torde härrört från vanan att öfverse sina räkenskaper, hvilka dock före grefvinnans tid voro föga vidlyftiga, emedan fogdarne merendels höllo karfstockar, hvilka bilades med dryga summor af plåtar och hvita penningar. När de sedermera kommo med grefvinnans sedlar på gjorda anticipationer, sade grefven sig hafva varit mycket pbättre belåten med sådana fogdar, som hvarken pkunde räkna eller skrifva, emedan desse aldrig infunnit sig med papperslappar. Han såg gerna sin betjening må väl, och missunnade ej sina fogdar en skälig vinning. Då grefvinnan en gång öfvertalt honom att fördrifva en fogde på Sireköping, och denne, vid underrättelsen härom, stormodigt svarade grefven, att han nog egde så många 400 daler, att han kunde köpa sig ett hemman, sade herr Malte till samma fogde: Nå väl, far då hem igen, och sköt både mitt och ditt. Tan föreställde sedan grefvinnan, att det vore aldra väst behålla den, som redan stulit sig rik, och gjor-!, ie följande sinnrika tillägg: att den syvultna lusen mnager värre än den mättan. När han en annan gång beslog en fogde, att vafva utstulit ur räkningen en hel veckas tröske, trade han: det var för mycket; du skall laga så, tt vi ha lite hvar.. Hans godhet gick stundom inda till flathet. En gång då fogden på Sirekövinge, som fann sig generad af husbondens anomst, sade, att der ej fanns hö till herrens spannvästar, reste herr Ma!te, oaktadt kusken sade att ler fanns mer än tillräckligt hö, i mörkret derifrån. mm a NNKW1z0z02g0g20808g82222n1TTT -— — —ry de rå