sin älskares hand, under bjertklappning och böner, lemnade Amalia detta bedrägeriets hemvist. l Af hvilken ljuf känsla intogs hon ej vid de ömma om. !sorger hennes älskare egnade henne... då han hjelpte henne i åkdonet, stoppade om henne, att hon ej skulle frysa, jemkade kudden i sätet, att hon ej skulle sitta illa: allt bevis på uppmärksamhet, artighet, omvårdnad, kärlek, hvilka hon väl sett andra åtnjut2, men aldrig sjelf erfarit. Hon var förtjust öfver: sin lycka, då hon till sin stora förskräckelse, ej långt ifrån dem, varseblef den gardeskarl, Isom oftast varit budbärare mellan henne och Grönstedt. Han betraktade dem med lurande blickar. Hennes andedrägt hämmades och hon var nära att förlora sansen. Jean märkte hennes rörelse. Hur mår du, älskade Amalia? frågade han förundrad; hvad fattas dig?, Den öfverhängande faran återkallade hennes flydda sinnesnärvaro. För allting i verlden, tag tömmarne och kör!, hviskade hon. När vi komma utom tullen, skall jag säga ... Han hörde ej mera; de snabba hästarne bortförde dem som en stormvind. Hvad djn vill det säga? mumlade gardeskarlen. Han skyndade in i porten och bultade på dörren, för att af Brita erhålla upplysning, men allt hans bultande var förgäfves; han hade så gerna kunnat försöka att väcka en död. Då han såg omöjligheten att slippa in i rummen, tog han sitt parti och sprang upp till slottet, för att träffa fältväbeln, — (Forts.) CARL von BU — NYTT SÄTT ATT SPRIDA GUDS ORD. Om Franklin, åskledarens uppfinnare, har man, såsom bekant är, yttrat, att han beröfvade himlen dess Jjungeld, och på Morse, som påfann den elektriska telegrafen, har man ytterligare användt detta infall, med det tillägg: och Morse gaf den en stämma och bjöd den tala till verlden. — Detta har en engelsman begagnat för att framkomma med ett högst eget förslag. Han önskar nemligen ingenting mer eller mindre, än att alla predikstolar i England skola sättas i kommunikation medelst telegraftrådar, så att man så der på ett ögonblick kunde få hvar och en utmärkt predikant känd öfver hela landet.