Aftonbladet – 19 juni 1847, sida 3

De vigtigaste åkerdikena äro de så kallade landdiken eller försvarsdiken, hvilka på alla sidor böra omsluta en åker. Dernäst förekomma dragdikena eller fångdikera, hvilka böra anläggas under sluttningen af en åker och icke utför densamma. Dessa sistnämnde diken böra upptagas på alla de ställen omständigheterna påkalla. Det tredje staget af diken kallas aftoppsdiken, hvilka skola afleda vattnet från dragdikena och göras således på alla lägre punkter af åkern, der vattnet annars skulle stanna i dragdikena. Dessa afoppsdiken kunna täckas, till besparande af jord och till förekommande af de hinder diken i allmänhet förorsaka plogens och harfvens användande på åkern. Åkerdiken göras, efter de lokala omständigheterna, dels större och dels mindre; dock bör icke något öppet dike göras mindre än 2:ne alnar bredt i dagen och en aln djupt. Vid dikens anläggande på lerjord bör iakttagas, att de göras till formen vinkelräta, d. V. 8. att dikenas bredd i dagen skall motsvara 2:ne gånger deras djuplek. På lösare jordmån måste dikenas bredd utgöra 2, aln till 4 alns djuplek, såvida de icke skola nedrasa. Denna regel följes alltid, då diken anläggas på leroch sandjord. På torfjord deremot kunna de göras med lodräta sidor, emedan denna slags jord icke har samma benägenhet att nedrasa som vanlig åkerjord. En fullständig beskrifning kan svårligen göras öfver dikningskonsten, och ingen mindre bevandrad åkerbrukare kan lära denna konst på annat sätt, än att s2 den utföras på fältet. Det vure således att önska, det herrar pastorer ville inhemta kännedom om denna vigtiga del af åkerbrukets operationer för att kunna upplysa sina åhörare äfven i det som rörer deras lekamliga väl, hvilket torde hafva mycket inflytande på den moraliska utvecklingen. Att bereda allmogen utvägar till en större afkastning af sin jord och derigenom sätta den i tillfälle att medelst flitigt arbete på åkrarnes och ängarnes förbättring sysselsätta en större mängd menniskor, torde vara säkraste medlet att förekomma den yttersta fattigdomen och tiggeriet samt de deraf ofta föranledande lasterna. Sverige behöfde icke vara i förlägenhet hvarken för bröd eller kläder, ty det kan både föda och kläda sig sjelf, om allt blef så skött, som det kunde och borde. Vår jord är icke otacksam, om vi blott vilja i henne nedlägga arbete och fit; men vi fordra för mycket af denna vår ålderstigna moder, i förhållande till den skötsel vi lemna henne. En jord, full af vatten och ogräs, kan icke gifva någon säd. Om de tusentals lättingar, som nu öfversvämma landet, blefve använda till dikning, nemligen ändamålsenlig dikning, åkerplaneringar och jordblandningar, till och med att med spade gräfva en del af åkerjorden samt frigöra den från sten m. m., så skulle helt andra resultater uppstå både i afseende på den ekonomiska. ställningen i allmänhet och den moraliska förbättringen i synnerhet. Våra landthushållningssällskaper uträtta icke tillfyllest, och landtbruksinstituterna, med all sin nitiska verksamhet, förmå icke omskapa åkerbruket så fort som en omskapelse verkligen behöfves. Det skulle derföre vara nyttigt, om icke rent af nödvändigt, att flere upplyste män uppträdde för att underrätta allmogen om rätta sättet att utdika sina vattensjuka åkrar, lära dem att plöja djupt och flitigt samla tjenliga ämnen till myllans förökande. Sedan väderleken de sistförflutne åren antydt en mera hård karakter än fordom, och ingen kan gå i borgen för, att icke det ena missvextåret kan följa på det andra, så är det så mycket nödvändigare,. att söka bereda jorden så, att hon under missgynnande väderlek kan uppehålla vexterna och befrcrdra deras framgång. Denna egenskap har icke all jord i sig sjelf, derföre måste vi omsorgsfullt gifva henne hvad hon icke sjelf har, nemligen full vextkraft. Om sädesfröna utkastas i en af öfverflödigt vatten besvärad kall och död jord, så uppkorama visserligen dessa frön, men sem jordens vextkraft är bunden af det öfverflödiga vattnet, så kan en sådan jord icke underbålla eller befordra dessa sädesplantor till någon fullkomlighet, utan vid den minsta ogynsamma väderlek antaga plantorna ett sjukligt utseende och afstanna i vexten. Genom en riktigt verkställd dikning frigöres jordens alstringsförmåga, hon får lif, och detta hennes lif träder i full verksamhet. Utom detta lif, som är så nödvändigt för alla ädlare vexters vegetation, undfår jorden äfven en högre temperatur, emedan det rum, som det skadliga vattnet innehaft, intages nu af frisk och vextgifvande luft och värme. Allmän missvext är en stor olycka. derför måste vi söka så mycket möjligt är undgå den, och det så mycket mera, som man vet att under missvextår och dyr tid är sedeslösheten och brottens antal störst, och det miste så vara; ty i förtviflans stund tillgriper den mindre upplysta menniskan hvarje medel, äfven det mest afskyvärda, till sin frälsning från hungersdöden. Målte derföre hvar och en, som innebar jordbruh, beflita sig om att årligen efter yttersta förmåga förbättra det, och icke sky någon möda eller kostnad för att gifva jorden all den kraft, som kan åstadkommas. En sådan i jorden nedlagd möda och kostnad blir aldrig ogulden, ty ingen lönar mera efter förtjenst än jorden, så vida alla åtgärder vid dess behandling blifvit riktigt utförda. Slutligen torde det tillåtas mig få anmärka -det jag för min del, anser uraktlåtenbeten af åkrarnas riktiga utdikning, för grund plöjning, för mycken gödning med för potates opasseliga ämnen och ett i öfrigt ofulikomligt bruk å potatesjorden vara enda orsaken till potatessjukan de sist förflutna ovanligt torra somrarna. Under en mera gynsam väderlek kan ett sämre bruk af jorden och begagnandet af mindre tjenliga gödselslag icke bafva så menlig inverkan på potäternas helsa och trefnad, eburu de alltid blifva mindre sockerbaltige och mera benägna för förskämning, då de odlas på en vattensjuk med färska animaliska gödselslag uppblandad jord. En 27-årig erfarenhet har nog tydligt visat mig, att potatis utplanterad på fullkomligt frisk och. lefvande djupt plöjd och mullrik jord, den må för öfrigt bestå af sand-, svarteller lermylla, alltid bibehållit sig friska under hvilken väderlek som helst. Att gödsla för potates har jag alltid ansett för onaturligt. Potäter lida ingen slags gödsel i oupplöst tillstånd; de fordra mull, och denna mullblandade jord bör vara så djup, alt potäterna icke under en längre fortfarande torka må sakna näring och afstanna i vexten förr än de upphunnit sin fulla mognad. De herrar vetenskapsmän, som af regeringen blifvit utsedde, att inom de af potessjukan mest hemCÄÅlfta memnvvinsenana anställa nunenranna2a HNAÅdercAäknin