Aftonbladet – 19 juni 1847, sida 2

rerna för tillfället utgöra), och då alla dessa saker hafva sin fullt konstnärliga rättmätighet att vara till i stycket, och icke blott det, utan sin fulla behöflighet der. : Borttages härmed den vetenskapliga lärorikheten eller scientifika nyttam från romantiken, så uppstår hela denna litteratur icke desto mindre till en vigt cch ett värde, som utöfva sin styrka, äfven då den icke alltid erkännes eller inses. Det är icke endast frågan om det rörande och intagande. Oaktadt själsnöjet sjelf, då det är rent, innebär någonting rättmätigt och ganska stort i och för sig, tillkomrcer också en hög nyt!a af den romantiska litteraturen, utan att denna till sin form är vetenskaplig eller innefattar lärorikhet, på sådant sätt taget. Men det universala gagnet bär är af samma slag, som det man i allmänhet har af erfarenheten i verlden. De händelser vi upplefva, de personer vi komma att känna, gifva oss djupa blickar in i det individuellas natur, utan att derföre utgöra lärokurser, eller ens vara lärdomar såsom lärdomar,. Men ett härmed alldeles likartadt gagn skörda vi af konstens alster, då de äro äkta. Den personskildring och händelseteckning vi i dem se, gilver oss en rik skatt af erfarenheter, utan att vi sjelfva varit med. Härtill fordras ostridigt, att konstframställningarne skola vara fullt natursanna. Det förutan iro de ock icke riktiga; men när de hafva denna sin oumgängliga egenskap, så är deras vigt för lifvet oskattbar. De anmärkningar vi gjert, uten anspråk att hafva sagt något nytt, torde dock röna motsägelse från flera håll, der man tror ett sl:gs he!gerån ligga i hvad man kullar konstens emancipation från religion och moral, då det likväl ej är frågan om annat än det enkla, obestridliga påståendet, att religion, moral, filosofi och alla goda discipliner försvara sig bäst och blomstra högst på eget område, och böra tilllåta konsten vara hvad den isin grund är. Må ske, att konsten härigenom, såsom man älskar att säga, vemanciperas,; den blir fri! godt: men ej blott till sitt, utan till det belas allmänna väl. Endast såsom fri, sann och stark, kan den göra menniskan och lifvet de största, de bösta tjenster; och sjelfva religionen, filosofien och moralen, när de vilja vara riktiga, kunna icke af någonting utom sig erhålla ett starkare biträde, än just af en sålunda i ökta frihet försatt och till sanning blifven konst. I fall vi icke i det föregående tröttat läsaren genom för mycken utförl:ghet, torde vi ännu med några ord få återkomma till hvad som nämndes i början af artikeln, neml:gen den fordran publiken kan hafva att i tidningarne få inhemska arbeten prö:vade medelst genomförda recensioner. Vi nödgas i detta hänseende medgifva, att det ej är utan skäl som våra romanförfattare beklagat sig hafva varit nog vanlottade, i det t. ex. Aftonbladet låtit ganska miånga, till och med ganska stora inhemska arbeten passera i allmänhetens händer, utan att gifva någon granskning deraf. Det torde derföre här vara på sin plats, att en gång helt öp-: pet underrätta läsaren om anledningarne till en sådan uraktlåtenhet, och detta är hvad vi nu skola göra med några få ord. Dessa anledningar äro egentligen tvenne. Den örsta härleder sig, det må nu synas mer eller mindre ursäktligt, af brist på tid. Ett resonneradt omdöme öfver en större roman, på samma gång innefaltande en uppskattning af författarens förmiga såsom konstnär och af dess meningar, är ett så grannlaga arbete, att det icke gerra kan affsrdas i likhet med andra i korthet refererade artiklar med ett och annat utdrag ur innehållet. En sådan recension förutsätter då först och främst att recensenten skall hafva genomlöst arbetet med uppmärksamhet. Men om nu originalarbeten — ehuruväl icke en ny roman om dagen hela året igenom kan räknas utkomma här såsom i Frankrike — 1:kväl dugga rätt flitigt, så att det ena arbetet efter det andra på 35, 40 å 43 häften, innan man vet ordet af, är ute i bokhandeln, så räcker tiden ingalunda till att ens genomläsa dessa verk, så framt man skall kunna följa med den politiska litteraturen i främsta rummet. Man har då visserligen den utvägen att beställa en reIcension af någon annan, men härvid är då blott att anmärka, att det icke blir redaktionens. Den andra omstänrigheten är ännu mera inverkande. När nemligen cen författare eller förläggare hos en tidningsredaktion yttrar sin önsken, att erhålla ett nytt arbete, icke blott i förbigående omnämdt med några få ord, såsom det plägar ske med barnböcker, kalendrar och dylikt till julen, utan mera utförligt recenseradt, så är egentliga meningen dermed endast, alt få det berömdt och puffadt. Om författaren eller förläggaren på förhand tro, att arbetet blefve klandradt eller fördömdt, så se de alltid helst, alt ingen recension kommer i fråga. Nu kan det äfven hända, att en författare har både snille och talang i framställningen, men tillika, såsom bär ofvan är nämndt, under sitt nit att bearbeta ett visst syfte, faller in i Idet uttänjda och långtrådiga heia kapitel eller Idelar igenom, eller med andra ord, att han är löfver höfvan behäftad med hvad Argus skulle I kalla longörer. Att sådana arbeten förekomI ma, kan icke be tridas; ja, det har till och med på sina tider händt, att författere kunnat, i Tföld af en vacker anstrykning i sjelfva syftningen, få allmänt beröm för arbeter, som jemiörelsevis ganska få af de berömmande läst, -Imen om hvilka man knappt våvar säga att man icke list dem. Anmärker nu recensenten dessa