tiden, grälade hon derföre på Amalia, som var så dum, att hon ej det ringaste förstod sig på att sko sign. Ändtligen kom Jean. Brita sprang att öppna dörren, och Jean inträdde. Då han helsade, märkte han, att Amalia såg upprörd aut, och frågade efter orsaken. Den är ingen annan, svarade hon, liksom af ett infall, in att ödet åter börjat förfölja mig. Jag var så lugn, kände mig så lycklig, som mitt misshandlade bjerta kunde tillåta... och nu... jag måste resa, måste försaka den rena, ljufva tröst, som er deltagande vänskap skänkt mig... O, min Gud, hvad jag är olycklig!... Jean stod förstenad. Han förmådde knappt hörbart framstamma: Ni resa? ... lemma ?...n Och han nedsjönk blek på en stol. Ett sådant utbrott af sorg och förskräckelse hade Amalia ej väntat. Hon närmade sig honom... fattade händerna, med hvilka han betäckt sitt ansigte... hon såg in i hans tårfyllda ögon, dem han upplyfte mot henne med en så sorglig, så kärleksfull blick, att hon kände sitt hjerta våldsamt klappa... hon var ur stånd att frambringa ett ord. Amalial suckade han omsider, måste ni då resa ...? ovilkorligt resa...? Hon svarade ej... hon tryckte endast hans händer emellan sina... och vid åsynen af hans oro, hans ångest, fylldes äfven hennes ögon med tårar, som den gången ej voro tillgjorda. Jag läser i era ögon, att denna min resa äfven för er är smärtsam, hviskade hon. Amalia! dyrkade, älskade Amalia! utbrast han: stannal för allt hvad heligt är besvär jag er derom, stanna! Förlusten af er vore underskriften på min dödsdom ... jag skulle ej kunna bära den!... Jag dör, om ni lemnar mig... Ni stannar ju?, fortfor han, mer och mer upprörd: ni öfverger ju ej en olycklig, hvars allt ni är... Min mor... min syster... ha alltid varit främmande för mig... Ni... endast ni har visat mig ömhet... Amalia... fruktan att förlora er aftvingar mig en bekännelse,... bekännelsen af en kärlek, som jag knappt anat, men som nu med fruktansvärd sanning ligger klar och öppen för min blick... Jag älskar er, älskar er outsägligt . .. Han nedsjönk på ett knö, tryckte båda hennes händer till sitt ansigte och hviskade knappt hörbart: pAfkupna pu min dom!