Aftonbladet – 16 juni 1847, sida 3

gafs i polisen, greps och fördes på spinnhuset... Då jag gick dit... jag hade hunnit just framför Svedenborgska huset... körde gref Adelheim förbi mig... han anträdde då sin utländska resa, och satt i en grann vagn... jag dignade ned vid hans åsyn... man slog ett glas vatten öfver det afdånade spinnhushjonet... mitt uppvaknande helsades af gesällers och gatpojkars hånskratt... mitt öga möttes ej af en enda medlidsam blick ... Till råga på eländet lemnade man mig en riksdaler, som den förnäme åkande herrn hade kastat åt mig... Och han har hvilat vid mitt hjerta... kysst mina läppar! ... Utsläppt ifrån spinnhuset... hvart skulle jag taga vägen? ... för min ärliga mor tordes jag ej visa mig... Skulle jag svälta ihjel?... : På spinnhuset träffade jag Ulla Winblad... hon rådde mig alt söka försvar vid polisen ... Ahl jag minns en gång . .. när hon stod vid fönstret och spottade och skrek: tvi den kanaljen!... och när jag sprang dit, var det en herre som gick förbi... jag frågade, hvarför spottar du åt honom?... Jo, det är just den kanaljen Bellman, som gör vers om folk, så jag törs inte visa mig på gatan en gång... Han hade sett mig i fönstret och kom in ..och, döf för Ullas lödande ovett, frågte han, hvem och huru gammal jag vore... jag sade det... Herre Gud! bara sexton år! sade ban och gaf mig ett plåtstycke... två klara tårar framträngde i hans ögon... aldrig glömmer jag hans blick... Derifrån kom jag till Platskan... O Gud! o min Gud! hvilket lif!... har någon af dessa karlar älskat mig?... Nej!... Och nu, då jag älskar... älskar ända till galenskap och lika högt älskas tillbaka... För sent... för sent!... Jag är vanärad... befläckad... En lång stund satt hon stum och nästan såsom liflös. Plötsligt klarnade hennes blick...— nJan, utbrast hon, .å måste det bli... jag kan ej skiljas ifrån henom... cj bekänna det lastfulla lefverne jag fört... och dessutom... hvad mster han?... af sin mor ir han ej älskad... då deremot jag, den off.ntliga glödjeflickan, tillber honom!... Han skall aldrig kunna undgå Adelbeims försåt ... må han då så gerna räddas af min hand... ochiett främmande land, der ingen känner mig, lefva lycklig med den, som skall kyssa stoftet af hans fötter... som af Lärlek till ionom skall älska Gud och dygden!h Ack, mina brott hafva ju varit ofrivilliga... jag kar ju Idrig vetat hvad köslek är!...w — (Forts.) CARB rox ZEIPEL, I 3 å