Aftonbladet – 16 juni 1847, sida 2

— Förhållandet med den förlikning af tryckfrihetsmålet emot utgifvaren af Söndagsbladet, som den tilltalade inför kämnersrätten uppgifvit vara å bane, inhemtas af följande handling: Till Justitiekanslersembetet! Justitiekanslersembetet har behagat infordra mitt yttrande öfver ansvarige utgifvarens af tidningen Söndagsbladet den 26 förl. Maj ingifne skrift, deruti han anhåller, det jag måtte blifva hörd, huruvida jag för min del skulle finna mig hågad att frånträda det af mig mot berörde tidningsutgifvare begärda åtal, rörande åtskilliga i nämnde blad influtna förnärmande yttranden om mina embetsätgärder såsom valförrättare vid sista komministersyalet i Hedvig Eleonore församling, sedan han genom återkallande af sitt klander, i AA 23 för den 23 Maj, enligt sitt förmenande, gifvit mig en tillfredsställande satisfaktion; och får jag till följd häraf det infordrade utlåtandet härmed afgifva. Det är långt ifrån mig, både som kristen och prest, att hysa hat eller hämdbegär mot en person, som i någon måtto förklenar eller hjertlöst förolämpar mig, och hvad serskildt ifrågavarande sak vidkommer, fann jag uppsåtet hosen tidningsredaktion, att söka gifva en förnärmad ett slags upprättelse, vara en så ovanlig företeelse, ett så vackert drag, att jag önskat kunna villfara hr Sjöbergs anhållan om målets nedläggande; men då tit. S. vände sig till mig, var målet icke mera mitt, och har i sjelfva verket aldrig varit det, ty det är icke rain person jag anser skymfad genom de i hans tidning anmärkta brottsliga förolämpningarne, dem han kallar oskyldigt skämt (ett skämt som dock rör heder och ära), utan det är egentligen för upprätthållandet af mitt embetes värdighet jag trott mig böra anhålla om allmän åklagares förordnande; i motsatt fall hade jag ju kunnat utföra saken sjelf, och af detta skäl är jag, från den stund herr justitiekansleren behagade utse aktor till beifrande af detta tryckfrihetsmål, enligt min åsigt icke mera målsegare samt eger följaktligen ingen rättighet att deröfver disponera. Till en af mina bekanta, som för någon tid sedan besökte mig och hörde sig före, om jag ej kunde förmås återtaga min till Justitiekanslers-embetet ingifna skrift om meraberörde åtals anställande, svarade jag, att ej jag, men nyssnämnde myndighet vore målsegande, att jag, med fullkomlig:ste förtroende till--dess ovikliga rättskänsla och mogna ompröfvande huruvida de af mig påpekade tillvitelser förtjenade en laglig beifran, till densamma öfverlemnat saken i hela dess vidd och således ingenting kunde dervid uträtta. Men, om förnärmelserna och tillvitelserna återtagas och upprättelse gifves? fortfor underhandlaren. Jag förklarade då, att jag, såsom en man, hvars handlingssätt icke bestämmes hvarken af beröm eller tadel, icke af feg skuggrädsta eller eldfängd lättretlighet, äfven i detta fall icke skulle låta hänföra mig af någon lidelse, utan alideles passivt härvid förhålla mig, låtande den höga auktoritet, till hvilken denna min skrift är ställd, som utom det att den bättre än jag känner lagarnes kraf och rättegångsordningens former, äfven bättre än jag kan pröfva halten af den så kallade upprättelsen, härutinnan afgöra; och då detta mitt svar begärdes skriftligt, gaf jag löfte, att i bändelse herr justitiekansleren skulle finna mitt hörande nödigt, afgifva detsamma. -Lördagsaftonen d. 22 Maj har tit. Sjöberg tvenne gånger infunnit sig i min bostad, för att förevisa konceptet till en återkallelseskrift, men jag var vid dessa tillfällen ej tillstädes, oeh följande dag eller pingstdagen blef jag gjord uppmärksam derpå, att denna handling redan var införd i dagens Söndagsblad. Jag bekänner att jag verkligen blef nedstämd, då jag så oförmodadt och så öfverdrifvet fann mig smickrad af samme man, hvilken nyss förut så bittert och så sårande klandrat milt förhållande som vealförrättare. Detta beröm från hr Sjöbergs sida var mig af många skäl vidrigt. Det kom efter sakens entamerande vid domstol, och kunde således i allmänhetens ögon snarare anses aftvunget än frivilligt, hvarförutan det ej rörde den ifrågavarande saken, utan blott undvikande, sysse!satte sig med andra vigtiga åtgärder, hvilka jag vidtagit och som ej med detta hade minsta Ae