Aftonbladet – 16 juni 1847, sida 2

Hon hade läste den, tyckt mycket om den, cch mer ön en gång suckat: Ack, den som kunde vara Theklal Besynnerligt nog hade alltid Neros bild framträdt i Adelheims eller Grönstedts gestalter. Måhända vördar ingen dygden högre, än den,som, född med goda anlag till dess tjenst, förirrat sig i lastens och brottets labyrintiska gångar. För att undgå Britas och Grönstedts begabberi... och förföljelse, om de anat hennes förändrade sinnesstämning ... visade hon sig värre, än hona i sjelfva verket var. Numera spelade hon för dem, och blef småningom sann och uppriktig emot Jean. Men alla h nnes goda föresatser hjelpte henne föga; hon rönte brottets förbannelse, den, att ej kunna återvända, vär man vill, utan vara fastkedjad vid dess vagn. Brita kom in till henne med ljus. Hon tog då en bok, för alt dölja sina tårar. Qvällen förflöt dystert och tyst. Följande morgon uppsteg Amalia än mer orolig och obeslutsam, än hon lagt sig den föregående aftonen. Kärlek .och hat kämpade med hvarandra i hennes hjerta. Hon älskade, hon ville gema gifva sitt lif för Jean, för sonen i eit hus, hvars grundval hon ville se jemnad med jorden, hvars namn hon ville se utplånadt ur de lefvarides antal. Hatet var gammalt... det var jemnårigt med henne sjelf .. . hon hade insupit det med modersmjölken. Ifrån den stund hon blef medvetande af hvad hon hörde och förnam, hade förbannelser öfver dåvarande fabrikören Asplund, numera kommerserådet von Aspelund, återljudit i hennes öron; hon och hennes föräldrar hade för hans hårdhets och snikenhets skull gråtit i hunger och elände; — det vore ej mer än billigt, tycke hon, att han och hans hustru finge gråta öfver en förlorad son. Denna hämdekänsla tillbakahöll benne ännu från att träda på Jeans sida, ... och dock tyckte hon sig vara i största behof af hans förlåtelse för sitt hat... Ty den henne omedvetna kärleken till honom lockade blommor ur hennes af hatet tillfrusna hjerta. Och likväl... ju mera tiden till den på en gång hatades och älskades besök närmade sig, desto oroligare blef hon, desto mer obeslutsam ... tilldess hon slutligen nödgades låta leda sig af omständigheterna. . Hennes plågoande, Brita, kom nuv, som vanligt, och satte sig hos henne. Om hon ändå hade fått vara ensam, tyckte hon, skulle hon ej varit så olycklig! Men Brita visste ej mer af hela förhållandet, än att det var frågan om att narra den der unga, rika glopen på litet penningar, Missnöjd med att det drog så långt ut på