Aftonbladet – 16 juni 1847, sida 1

. al Hornsoch Repslagaregatorne åa Söder; 1 NYBERGS RR RREER—EE— RER EEE—E— RR soluta rättsfrågan, bönfalla blott, i antedning af förut gällande lag samt på grund 3f nyttan och nödvändigheten, om hvad rät!sgrunderna skulle fordra såsom en enkel löftesuppfyllelse. Dessa böner beslötos nästan enstämmigt i de flesta fall, ech så!unda skulle nu hos konungen anhållas om följande: riksständernas sammankallande hvartannat år och alla vigtiga ange ägenheters afhandlande med dem, men de:emot upphåfvande af de i patentet omnämnda Förenade utskotten samt Deputationen för statsskuldsväsendet; vidare: inga statslåns upptagande eller statsskuldsförbindelsers utfärdande utan Ständernas samtycke: inga lagars utfärdande som angå ändringar i personlig eler äganderätt, utan enahanda samtycke: ej heller, utan detta samtycke, någon förändring 1 domänernas rättsförhållanden (vår Landsrätt, förklarar dem för statsegendom) eller i de grundlagliga rättigheterna. Detta utgör sammandraget af Folkrepresentationens väsendtligaste politiska fordringar, vid vår första allmänna landtdag. Ni torde medgifva dem vara ytterst måttliga och att man egentligen icke åsyftat annat än återvinnandet af den ställning, bvarpå Preussens folk äger rättmätiga anspråk i lagen af den 47 Januari 14820. Det är obestridligt, att denna lag innehåller den historiska grundvalen för Preussens statsförfattning och att mer än :V; af Folkskammaren enhälligt anser patentet af den 3 Februari böra sammansmältas dermed, för att sålunda bilda den rätta utgångspunkten för vår grundlagsstiftning, hvilken alltsedan 4820 tagit en helt annan kosa. Frimodigt hafva dessa åsigter uttalats i kammaren, och öppet har der blifvit förklaradt, att sanningen till slut måste taga ut sin rätt och att Preussen, Tysklands mest intelligenta samhälle, måste i politisk utbildning träda i spetsen för Tyskland. Härtill fordras väsendtligen riksständernas samvaro hvarje eller åtminstone hvartannat år; har man blott detta, så skall man nog komma vidare. Ty i sjelfva verket kan och skall styrelsen visst icke tro, att om den nu beviljar andra kammarens önskningar, den sedermera skall allt framgent få vara i fred. För någon tid skall folket utan tvifvel finna sig belåtet dermed; men det ligger nu en gång i menniskoandens organisation, hvilken uppenbarar sig i sam hällsinrättningarnes utveckling, likasom i själsodlingens, att det ena folket sträfvar att upphinna det andra och söker vinna hvad det hos sina grannar finner bättre och erkänner såsom riktigare än hvad det äger sjelf. Ideerna om det bästa samfundstillståndet och om rättsförhållandernas förnuftsenlica utbildning till häfd eller historisk rätt, bero på folkens kulturtillstånd. Imedlertid kan man icke säga, att Preussiska folket, eller Tyska folket i allmänhet, står efter andra i kultur, och ej heller att dåct, på sätt de omtyckta talesätten lyda, är destruktift sinnadt eller intaget af omstörtningsbegär,; tvärtom: Tyskens politiska tålamod har blifvit ett ordspråk. Men lika litet kan man vänta att det för alla tider skall förblifva tålmodigt och omyndigt; och nu, sedan början till politiskt lif en gång är gjord. måste man finna ganska naturligt, att Preussens intelligens vill åtminstone komma så långt i samhällsvigt, som det allmänna förståndet hunnit i andra tyska stater, der Ständernas rättigheter innehafva en helt annan ställning än det preussiska patentet vill medgifva i Preussen. Dessa framsteg tillhöra dock det tillkommande och kunna ej förväntas hos Preussens närvarande riksförsamling, hvilken dessförinnan måste vi en inre ombildning, genom förbättrade valsätt och allmänna tänkesättets makt. Men besinnar man huru inskränkande de nu gällande valstadgarne äro, och att ibland andra kurians 3537 ledamöter sitta 19 kammarherrar, 56 landtråd, 42 riddargodsägare, 18 officerare, 26 högre statsembetsmän och 49 borgmästare, så måste man förundra sig öfver, att det politiska framskridandet kunnat der finna frisinnade representanter nog, för att utgöra ?, af röstantalet. Men ibland landtråden så väl som borgmästarne förekomma dugliga och talangfulla män, kammarens bästa talare och sjelfständigaste ledamöter. Sålunda är landträdet von Vinke från Westfalen måhända den mest begåfvade bland första landtdagens samtliga ledamöter, och landtråden von Platen och von Bardeleben, jemte flera andra, äro afgjordt frisinnade män. Men fastän ibland borgmästarne i öfrigt finnas åtskillige af landtdagens förste talare, t. ex. hrr Grabow, Zimmermann, Sperling m. fl., så är både denna klass och landtrådens icke att anse som någon särdeles önskansvärd beståndsdel af landtdagen; ty de flesta tvingas redan genom sin samhällsställning till många betänkligheter och kunna omöjligen uppträda så sjelfständigt som andra, utom tjenst varande medborgare. Jag bar redan erinrat att styrelsen icke skulle kunnat finna någon mera tillgifven och tacksam folkrepresentation än Andra Kammaren, om den i patentet af den 3 Februari hade tillerkänt Ständerna de rättigheter, som äldre lagbestämmelser åfvat dem. Men hon var alltför ängslig, mäklade och prutade för snålt, trodde sig alltjemnt hafva sifvit för mycket, och beröfvade sig derigenom sjelf len frukt, som hon annars kunde ha plockat så ätt. Inbillade hon sig att lika lätt komma till rätta ned denna oordentliga sammanhopning af de i bildning och samhällsställning mest olikartade beståndsielar, så bedrog hon sig sjelf fullkomligt. Största delen af de deputerade anlände tvärtom hit med ett misstroende, som throntalet för ingen del var ignadt att skingra, och bakom de missnöjda dePuterade stodo nationen och pressen, begge ifrigt betänkta på att förstärka ombudens motstånd och ropa bifall åt deras ifver. Det största missöde som härunder vederfarits styrelsen, är att den icke har vunnit någons bifall för hvad den gjort och icke illfredsställt någon. De väckta misstankarne, mänglen af de ouppfyllda önskningarne, vägrandet att ;rkänna rättigheter dem den aflidne konungen beecknat såsom oåterkalleligan, gjorde förtroendet mellan begge omöjligt. Andra kammaren förkatade samtliga densamme förelagde regeringspropoitioner: frejdbestämmelsen (das Bescholtenheitsgeetz) så väl som den vigtiga rentebankslagen, engt hvilken samtliga ännu utgående feodal-onera kulle utlösas medelst. rentebärande vederlagsbevis. arhågan att styrelsen skulle sätta sig i besittning f 90 till 400 millioner thaler i dylika räntebref jr domänerna, och att man sålunda skulle på en nväg anskaffa den önskade borgen för ett statslån, tan att ständernas rättigheter dessförinnan vore tända, bragte en stor majoritet att förkasta detta rslag. På samma grund undveks bifall till lagrslaget om arfsrätten till bondhemman, enligt hvyilen hemmanet skulle tillfalla en enda. bland arfngarne och sålunda bibehållas inom slägten, men p öfriga arfvingarne afspisas med anm rna. oas