ej, såsom de hedningar sörja, de der intet hopp hafva, och förbittra ej med din klagan den redan nog hårda kampen Måtte vi alla, o Gud, när ock cder stund är kommen, sis få flytta in i himlaglädjen dn! amen... Krafterna börjs tryta mig... J, mina barr, varen alltid ömma mot e Istackars Mor... hennes stöd blifver henne nu undanryck! ... hafven undseende med hennes annalkande å!derdomssvagheter! Jag lemnar, hvad jag på jorden ägde, i redig skick... eder mor skall ej behöfva lida nöd... Den vår Herre älskar, den skävker han en god maka Måtte ni älska hvarann, såsom vi bafve gjort, så skall der enda verkliga olyckan — strid och oenighet — fly från er tröskel! Varen tålige i oförtjent motgång ... viken aldrig från dygdens bud... och medgången skall åter fröjda edra lefnadsdagar . .. Gud välsi ne ederl Han försökte upplyfta de maktlösa händerna, men förmådde det ej. De knäböjde alla. Med sin sons tillhelp vidrörde h n deras hufvuden; med djup andakt kysste Gustaf den kallnande handen, hvilken han sakta nedlade på täcket. Min dotter, hviskade den döende till Albertina, läs psalmen 392! Hon skyndade att efterkomma hans begäran, log psalmboken, uppslog psalmen och läste. Med bruten stämma läste den döende efter, ord för ord; i detsamma hon slutade psalmen, förstummades äfven hans röst. De reste sig upp omkring sängen ... han var ej mer . med darrande händer tillslöt sonen hans ögonlock. Frid vare med ditt soft, du gode faderl sade han. Salig den, som så får döl! SJUNDE KAPITLET. Några dagar efter den sorgliga tilldragelse, vi i förra kapitlet beskrifvit, satt erkebiskop Mennander i sitt arbetsoch audiensrum, flitigt sysselsatt med läsning i en på bordet framför honom liggande stor foliant, då hans kammartjenare inkom och anmälde professor Svedelius. Bed honom vara välkommen! sade erkebiskopen, som i detsamma slog ihop boken och uppsteg, för att emottaga professorn. . Dörren öppnades och Svedelius inträdde, åtföljd af en