Aftonbladet – 15 juni 1847, sida 1

liflighet i synnerhet herrskar i vAndra Kurian (vår egentliga Folkrepresentation) och tillika en opposition emot hela det hittills antagna styrelsesystemet, ej mindre än emot innebållet af Patentet; det fattas denna kammare blott lagligt större makt, för att tillvägabringa afgörande förändringar. Från ögonblicket af sin sammankomst sökte denna opposition att förskaffa giltighet åt den äldre grundlagsstiftning, som hör förefanns u!i lagarne al den 22 Maj 1845, 17 Januari 4820 och 5 Juni 4823, i strid emot bestämmelserna i Patentet. Men hvarken var den stark nog, för att utverka en adress efter sin åsigt, ej heller att genomdrifva den särskilda Förklaring öfver Ständernas Rättigheter, som 458 deputerade af Andra Kurian hade undertecknat. Öfverallt hänvisad till petitionsfriheten blott, återstod den ej annat, än — som en af dess talangfullaste ledamöter, friberre von Vinke, nyligen uttryckte det — att taza den enda väg som icke var tillspärrad med något skrank samt derigenom antydd såsom förbjuden. Dervid uraktiät denna Kuria likväl icke den öppna förkleringen, att när den liter förmå sig att anbålla om hvad den trott sig långt förut besitta såsom laglig rättighet, så frånsäger den sig icke härigenom på något sätt sina rättsanspråk, utan betraktar dem, efteråt så val som förut, såsom urkundligt och heligt grundade. Regeringens strid emot denna opposition är icke mindre egen än sjelfva oppositionen. Regeringen har icke här att kämpa mot någon fransk Konstituerande Församling, hvilken skakar på thronens grundfästen och går med en Förklsring öfver menniskans rättigheter på fickan; man kan tvärtom knappast tänka sig en mera lojal folkförsamling. Jag tror icke att den har femtio led2möter, som ens åsyfta upprättandet af en konstitutionell monarki, eller äro anhängare af någon sådan statsinrättning: Hvad de yrka. är att lagen af den 47 Januari 41820 måtte gå i fullbordan jemte de öfrisa garantierna i den tyska förbundsakten samt lagen af 48153; alltsi: andel i lagstiftningen: stönders tillstyrkan vid alla lagar som förendra personlig och äganderätt samt beskatningen: ständers borgen för alla statslin, samt parlamenter hvart eller hvartannat år. Ville kronan bifalla dessa önskning.r, så skulie den icke kunna finna någon mera tillgifven kammare. Men man vill na en gng ingenting veta om äldre rättigheter; patentet al den 3 Februari skall vara och förblifva den enda rättskällan och rättsgrunden för stönder och för folk; och så bårdnackadt står men fast vid anspråket på godkännandet af denna åsigst — ocktadt det ständigt u;prepade tillägget om patentets pbilib:rhet — att hr von Badelsehw nr, den kongl. lanåtdarskommissarin, för några dagar sedan yttrade sig nicke hysa någon betönklighet att förklara till och med en bönfaltan (Bitte) för lojal, hvilken innebure a!t dessa rättigheter ick2 voro skänkta utan godkända; men att helt annat vore, om man ville besluta att landtdagen ägde sådana rättigheter! — Kronan motsträfvar alltså på det mest bestämda sätt medgifvandet att lagen af den 47 Januari 4820 har förlänat Ständerna någon slags rättighet; men bon har ingenting emot att man bönfaller om godkännelse af de i nyssnimnde lag omförmälia rättigheter. Hon råkar härigenom i en sjellmotsägelse, som blott kan upplösas genom antagandet af hennes fullkomlist godtycklga makt att aldrig lyssna till nigra anspråk utan blott till böner, de enda andraganden dem H. Moj:t, på sätt hr von Bodelschwing vidare förklarade, kan emottaga såsom lojala, för att sedan i sin vishet afgöra hvad han tror vara lämpligast för landets interessen och sanna välfärd. Genom denna förklaring har tillika den bestämda grundsats blifvit uttalad, att ständerna blott med tillhjelp af petition i dennas renaste form — såsom underdånig bönfallan — kunna bringa sina önskningar inför thronen. Man skulle äfven häremot icke invända någonting, i betraktande af den ståndpunkt, hvarpå kronans visdom ännu befinner sig, om denna väg vore pålitlig och säker. Men då borde icke denna enda väg så ofantligt försvåras, som det skett genom patentet af den 3 Februari. Ingen petition kan nu nå fram till tbronen, utan att dessförinnan vara samtyckt af begge Kuriern2, och det icke med enkel majoritet, utan med två tredjedels öfrervigt i riöstantal: ett vilkor, som för stö:sta delen af petitionerna nästan tillintetgör möjligheten att komma för konungens ögon. Herrekuriaw utgör ett slags Isofringsanstalt, som enligt sin natur ej kan annat än ständigt afvisa hvarje bön om sambällsframsteg i demokratisk mening. Sammansatt af landets största jordägare, till en del al f.d tyska rikets furstar och grefvar, som blott blifvit mediatiserade till särskilda staters undersåtare, och af prinsar ur det regerande konungahuset, kan den omöjligen tänkas beredvillig att med två tredjedelar af sina röster hylla sådana inrättningar, hvilka stå i bestämd strid med aristokratiens ute-lutande anspråk. Herreturian skall föjljaktl:gen bilda det väsendtligaste motståndet emot samhäll.utvecklingens fertgång. Detta har Audra Kurian också insett ganska vil: och i en hel räcka med petitioner har den anhållit att få tillgodonjuta Ppetitionsfriheen oförhindradt och offentlizi samt alt det ijettrande vilkoret af tvåtredjedel mojoriteten måtte upphöfvasz. Men äfven dessa natitioner måcte. så