Aftonbladet – 14 juni 1847, sida 2

nya skeppninzsordres redan gifna voro samt köpekontrakter ingångna, utkom plötsligt det andra förbudet, och detta, olika med det föregående, så peremptoriskt, att knappast 24 timmar medgåfvos för fullbordan af påbörjade inlastningar. Var icke detta oförståndiga och inkoaseqventa förfarande i resultatet nära nog detsamma, som att rent af lägga ut en snara för affärsmannen, fastän sådant icke kunnat vara meningen? Också blef följden hvad lätt hade bordt förutses. Vi känne t. ex. specielt hurusom ett fartyg, hvilket hade lastat 500 tunnor hafre när första förbudet utkom, men då blef qvarliggande för att fylla det återstående rummet för 1300 tunnor, med hvete, som under tiden uppköptes, och hvaraf successift inlastades 500 tunnor, på lördagsaftonen omedelbart måste afbryta inlastningen, samt gå härifrån med balfva lasten. Hade nu hvetet varit innefattadt i det första förbudet, så hade ingenting varit alt säga derom; allmänheten hade då omkring 44 dagar förut att bereda sig på en åtgärd, som fordrades på många håll; men deremot kom det sednare förbudet, oväntadt och onödigt, samt slog ned som ett åskväder. Om den s-dnaste författningen åter, eller friheten till tullfri införsel af spanmål, kan väl sägas, alt den må kunna bidraga till prisernas nedsättning och resultatet sålunda för denna gången komma konsumenterna till godo; men vi tillåte oss bemärka, att om förluster och villervalla nu uppstå i den inhemska spanmilshandeln — så skall detta icke räknas såsom en följd af det första förbudet, utan af den sista författningen, hvilken möjligen kan göra elt streck öfver alla föregående beräkningar. Sp nmilstullen här i landet är visserligen mycket för hög, men icke är det väl genom så beskaffade experimeatler den bör ändras! Det torde kanske invändas, att dessa anmärkningar, nu sedan saken är gjord, tjena till in genting annat, än att väcka en nedslående kinsla hos vederbörande, då deras afsigt i alla fall varit välmenande; och detta inkast hade äfven måhända kunnat gälla,om frågan blott vrit att uttrycka Red:s individuella tanka; men då nu tvärtom icke mer än en meningähörts derom, äfven från deras sida som försvarade och yrkade det första exportförbudet, åtminstone såvidt vi kunnat erfara, så har det äfven varit en skyldighet att uttala en sådan opinion, ait den tillförordnade Regeringens ifrågavarande lagstiftningsförsök helt och hållet höra till de misslyckade. MM