Aftonbladet – 14 juni 1847, sida 2

ropade de begge med en mun. Är då arbete för menniskoslägtets väl ingenting?... Studierna dertill, äro de intet?... Om du ej nu kan verka, hvem vet, om du ej kan det i framtiden ? Må man ej le åt den villade ynglingen! Han var tjuguett år, och hade aldrig förr än för tvi månader sedan börjat drömma om reformer. De uppenbara, rysliga missbruk, som i all, både allmän och enskild förvaltning innästlat sig, och hvilka Rostockermagistern med mycken skicklighet hopletat och på ett mystiskt språk uppdukat i ord. nsstadgarna, gjorde drömmen ursäktlig. Hans studier, hvilka ingen förståndig man ledt, och som ej voro beräknade på att vinna kunskap, utan blott nöje . .. em listig förförare, som till hans förderf metodiskt använde hans vetgirighet och menniskokärlek... ändteligen, hans ungdom, bans ringa erfarenhet... allt detta gjorde bedrägeriet möjligt. Hvad som imedlertid länder Jean till beröm, är att han fattade ett allvarligt beslut att förbättra sitt fel och åter inträda i sin fordna verksamhet. Men den olycksbringande biljetten föll honom i ögat... ynglingens nyss förut fattade goda föresats rubbades... kärlek, längtan, stormade i hans själ... Nu är det mig omöjligt! suckade han; men i morgon, i morgon!b De framtågna kontorsböckerna fingo ligga... med ilande brådska fattade han hatt och käpp och skyndade bort. Snart klappade han helt sakta på dörren hos den förmenta fru Amalia Lindgren. Brita öppnade. Gud ske lof, att herrn är här! Min fru, stackare, var rädd, att herrn inte skulle komma.x Hur mår din fru ?, Nu, Gud vare lof, mår hon litet bättre; hon har stigit upp. Brita öppnade dörrarna för Jean, som denna gång fördes in uti sängkammaren.Amalia låg på en elegant säng, försedd med rosenrödt ;identäcke. Hon var klädd i en hvit stickad stubb; ofranpå natt-tröjan hade hon en fin puderkappa; hennes hufrud betäcktes af en doux sommeil, ett slags natthulva med reda garneringar och en stor bandros; ett par hårlockar rade nedfallit cch lågo i tjocka ringlar öfver hennes hals. Med matt röst helsade hon på Jean, och bad om uräkt för det hon besvärat honom,